På en gata i stan...

... ligger ett teatermuseum, och i helgen kunde vi inte låta bli att gå förbi där på väg till bilen efter att vi tillbringat några timmar på Malmöfestivalen. Teatermuseet ligger mitt emot Malmös gamla Hippodrom, som numera är en teater. Att då på andra sidan gatan få se dessa fönster tilltalade mig otroligt mycket. Under Malmöfestivalen finns det mycket att göra, lyssna, se och prova.

På en cykelkärra med ett gammalt piano och gamla slagdängor kan man få många människor att le stort. Det är det här jag verkligen gillar med Malmöfestivalen. Galet kul!

Nu är vi ju mitt i första arbetsveckan av två och ja vad ska jag säga och skriva, tycka och tänka då det skrivs om vården i princip dagligen. Barnsjukvården är inte skonad, så mycket kan jag skriva och jag inser att för att orka så måste det finnas balans och jag är livrädd för att mista balansen, vill inte göra det igen! Det kostar alldeles för mycket och då handlar det inte bara om ekonomi, utan om andra kostnader.

Nu väntar en intensiv helg runt hörnet, stora flyttlasset går till det Värmländska skogarna och för ett år till på Musikhögskolan i Ingesund, spännande, roligt och omtumlande.

Det lär bli en del bilder på instagram, inte så mycket blogg under helgen men sen kan det nog bli ett och annat inlägg då en lugn vecka med förberedelser för studierna tar vid!

Kram

Vardagens återkomst

Så var det dags igen för återgång till vardagen, och när jag blickar bakåt så har barnen haft ett otroligt härligt sommarlov, vi har haft en oerhört skön semester och jag har inte tänkt på jobbet på veckor och det har varit så skönt!

Men nu drar vardagen i gång och det kommer bli en höst som vi är redo för och vi har en fina härlig sommar bakom oss.

Att få njuta av fina kvällar, av rosa himmel och bara vara finns fortfarande framför oss. Och  jag ser fram emot kvällar i biomörkret, helger med långsam matlagning och tindrande ljus. Bra böcker och fina vänner.

Vad ser du fram emot med vardagen och hösten?

Lediga helger...

...är så sanslöst sköna, det är lugn och ro, god frukost, melodikryss, en bra bok, barn i pyjamas och allmän myskänsla. Men jag har fortfarande ett dilemma, jag hittar ingen frukost som passar mig, som inte skickar blodsockret upp i taket trots insulin. Resten av dagen fungerar det utmärkt och värdena ligger bra men det stör mig att inte hitta någon bra frukost och tro mig jag har testat det mesta utom att äta vanlig mat på morgonen för det går inte, det är inte ens tänkbart!

Så just nu håller jag en hyfsad frukost med osötat bröd, leverpastej med tomat och en kopp te, det klarar kroppen av men det är så tråkigt. Jag önskar jag kunde äta yoghurt med färska bär, havregrynsgröt med blåbär och kanel, goda frukostfrallor osv, jag gör det i bland men allt mer sällan för kroppen fixar inte att åka berg och dalbana. På vardagarna har ju havregrynsgröten varit min livräddare, men nu fungerar det ju inte med den längre. Så nu står jag slätt, vad tusan ska jag äta då skolan drar igång och jag behöver ordentlig frukost för att fungera??? Visst jag kan korrigera insulinet baserat på mängden kolhydrater men att kräva så mycket till frukost och sedan nästan inget resten av dagen stör mig! Egentligen är det ju inte ett problem utan mer ett irritationsmoment.

Annars fungerar min kropp, diabetesen och jag skrämmande bra tillsammans. Jag har god kontroll och tränar mer regelbundet nu än tidigare och vi börjar finna en harmoni och inre balans tillsammans. Jag vet att det tar tid att hitta rätt och landa, men nu har ändå en fungerande relation inletts. Jag har inte samma oro i kroppen längre, jag vet vad som fungerar för mig och inte, men det har varit intensiva månader av lärande för att hitta rätt och uppnå balans.


(Alla bilder  We heart it)

En annorlunda torsdag

I dag inledde vi den, jakten på den perfekta cellon för vidare studier och vidare utveckling. Den som tror att det bara är att gå och köpa sig ett instrument kan sluta läsa här och nu och surfa vidare till någon annanstans i cyberrymden, ok?

Sonen fick sin första cello för dryga fem år sedan och han var nöjd, vi var nöjda allt var frid och fröjd och visst den cellon har varit med om mycket och gjort många lyckliga och det är ett vackert instrument men precis som med en del relationer kommer man nog som musiker till en punkt där det tar stopp, där man inte kan utvecklas längre tillsammans, där relationer alltid kommer vara att man är bästa vänner men det kommer inte vidare, och utvecklingsmöjligheterna fryses fast i en låst position.

Nu i sommar har vi följt hans lärares rekommendation och hamnat ute hos en fantastisk instrumentmakare ute på den skånska landsbygden och det var något visst att komma in i hennes lokal med instrument i olika stadier och i olika skick. Den första cellon han provade tillverkades kring sekelskiftet mellan 1800-1900-talet. Den kom till Sverige från Tyskland via Köpenhamn. Den andra han provade var en cello tillverkad alldeles efter första världskrigets slut i Berlin och hade klarat sig genom ett sönderbombat Berlin under andra världskriget och kom tillslut till Sverige. Det var otroligt häftigt att se sonen testa de olika instrumenten och deras olika karaktärer. Och med tanke på hur mycket historia jag har läst genom åren så fascineras jag av instrumentens historiska bakgrund!

Cello nr 1

Cello nr 3 - Love at first sight

Den tredje cellon han provade, är relativt nybyggd, och han är den första att spela på instrumentet och det var en cello i hans smak, den låg rätt i relation till hans längd och kroppshållning och det fanns otroligt mycket i instrumentet att arbeta med både vad gäller klanger, ljudbild och utvecklingspotential. Han testade två andra cellis som också var nybyggda men återvände hela tiden till cello nr 3.  Så nu får vi se, ytterligare testning blir det nästa vecka då han ska dit igen sen gäller det att leta finansiering via olika kanaler, för det är inte en triangel vi pratar om...

Jag vägrar...

... inse att sommaren onekligen går mot sitt slut. I dag har det regnat och åskat om vartannat så fönstren har skallrat. Och eftersom vädret är så urbota trist passade jag på att göra en hel del av de där sakerna jag tenderar att skjuta upp.

Städa tycker jag är tråkigt i normala fall och ännu tråkigare är det om det är underbart sommarväder ute men eftersom sommaren idag lyser med sin frånvaro så kör jag grovrengöring av skåp och skafferier, något som jag hoppade över i vårstädningen och usch jag skäms när jag säger att vi verkligen lever i ett slit och slängsamhälle. Vi handlar lasangeplattor som används en eller två gånger och sedan hinner passera bäst föredatum med gott mått innan man blir sugen på lasange igen. Jag skäms men jag har haft ohyra i ett skåp för länge sedan så jag har mani på att hålla efter för det var det äckligaste jag varit med om, någonsin! Urk! Däremot ska den här hösten gå i eftertänksamhetens tecken, mer återanvändning, mer ekologiska produkter och ingen hamstring av onödiga konserver och mjöler. För vid nästa rengöring ska svinnet minimeras.

Eftersom jag varit så i gång här hemma har jag givetvis haft några rundor i tvättstugan också med underbart ren och väldoftande tvätt men jag säger bara en sak jag tycker det är galet ocharmigt att dela tvättstuga med 13 andra familjer, för alltid när jag ska tvätta får jag börja med att städa efter någon annan, kladdiga tvättmedelsfack är äckligt precis som gammalt ludd i torktumlarfiltret och smutsigt golv. Jag tränar på min ödmjukhet och städar både före och efter mitt eget pass för jag skulle skämmas över att lämna över en smutsig tvättstuga till den som kommer efter mig. Inombords morrar jag och funderar över hur jag ska formulera mig men jag vill inte sjunka så lågt att jag sätter upp en lapp, jag vill inte! Men det känns så trist för det är en fin tvättstuga med bra maskiner... Nåja nog muttrat...

Annars fortsätter semesterlunken här hemma och vi förbereder inför skolstart, flytt och höst. Så när hösten väl hittar hit är den välkommen och jag kommer omfamna den, gå ännu längre promenader och hoppa i höstlöven tillsammans med barnen!

Klok, klokare, klokast

Ute har högsommarvärmen försvunnit och det finns en viss krispighet i den augustivind som nu blåser. Vi njuter av sista semesterveckan barnen och jag och nästa vecka börjar de tredje klass vilket får mig att fundera, minnas tillbaka genom åren, bilden nedan är från 2010 när de började föreskoleklass, en dimmig septembermorgon.

Och så tänker jag tillbaka på var och ett av mina hjärtan och i dag är orden till William.

Min kära son, att komparera adjektiv så att du får ut så mycket som möjligt av orden är något du gärna använder dig av, ibland kommer dock tårarna, då orden saknas och känslorna svallar över, du snubblar på dem fast du vet vad du vill säga och jag lyssnar, rynkar pannan och koncentrerar mig på vad är det egentligen du säger mellan raderna när orden inte räcker till och dina ögon blir tårfyllda och alldeles röda.

Mitt i natten, du kommer tassandes för du kan inte sova, du kryper ner nära och jag snusar i ditt hår, någonstans mellan alla sandkorn från dagens bad i havet känner jag din doft den som du alltid haft sedan du var bebis. Dina ögon sluts och drömmarna fångar dig, du ler, kramar nallen du har i famnen och kniper till om min hand.

Vi är ute, du står i en äng full med blommor, kanske är du tre år gammal och tycker livet är alldeles underbart, i dina ögon glittrar glädjen över alla värdefulla intryck du hämtar in, den hösten minns jag att du ritade många teckningar med blommor på. En annan dag, ett annat år när du nu har börjat skolan du säger till din fröken att det är vackert ute, ute är det dimmigt och rått, fröken funderar över vad du menar och du förklarar att dagdropparna glittrar som diamanter i gräset och att bakom dimman finns det färger där solen glittrar igenom.

Att förstå sig på dig är ett evighetsjobb, en utmaning till mig i mitt föräldraskap, och dagligen ställer du mig inför nya tankar, tankar om hur jag ska hjälpa dig framåt, utmana dig att söka mer kunskap, lära dig nya saker. Käre son du får mig att växa som förälder och som människa. Jag växer tillsammans med dig.

I augustikvällens sken

Jag tycker om augusti, jag gillar att ha semester i augusti, för mig tar inte sommaren slut bara för att vi vänder blad i kalendern till augusti månad. Nu har det varit augusti några dagar och vi har njutit av sol  och bad, eftersom sommaren varit så otroligt grann. En underbar sommar är det verkligen.

I går var det dags för den traditionella kräftskivan hemma hos söta svägerskan. Vi bidrog med två västerbottenostpajer och det blev lyckat, inte en bit paj följde med oss hem mitt i natten. 

Mannen och hans kusin, njuter av kvällen.

Söta syskon, trots åldersskillnad står de varandra nära.

Coole Wille, kräftmästaren, det finns nog inget (förutom jul och födelsedag) som

kan få hans ögon att tindra som kräftor kan.

Fina svägerskan och det otroligt goda kräftorna, ett extra grattis till dig i dag Susanne! Vi hoppas att du provsmakat dina presenter!

Här hemma är det söndagslunk som gäller. För min älskling börjar vardagen i morgon medan jag och barnen softar och vänder rätt dygnet under veckan som kommer. För vi  har en veckas ledigt till innan vardagen drar i gång med skola, jobb och mina studier, och vi har två veckor till innan det är dags att åter igen flytta den store sonen upp till de värmländska skogarna och de vackra vyerna kring Glafsfjorden. Så det blir ett besök till för oss i Värmland, och det ser vi fram emot.

Kram & trevlig söndag!

Rügen del 3 - avslutning

Ni tänker att det finns kanske inte så mycket mer att skriva om vår korta resa till Rügen men det blir ett inlägg till, ett inlägg som handlar om saker att tänka på, och saker att skratta åt.

Först och främst ska ni veta att jag kan inte ett ord tyska (mer än de svenska låneorden och några klassiska fraser). Skall ni åka till Rügen rekommenderar jag att du vässar din skoltyska, tar med ett reseordbok med nyttiga fraser eller helt enkelt finslipar dina kunskaper i ryska. På Rügen är dagens vuxna generation inte så glada över att prata engelska, vi bodde på ett hotell där det bor mest tyskar som är på semester, där den yngste medhjälparen i viss mån pratade lite engelska, resten av personalen pratar ingen engelska, ingen engelska alls!

Första morgonen på hotellet var vi lite sena ner till frukosten och vi tog ett bord som i våra ögon var ledigt, problemet var att det strax kom en husfru och sjasade bort oss, för där var inte dukat och eftersom vi var fyra personer var det bara till att gå och sätta sig där det stod fyra kaffekoppar. Sure, vi borde ha fattat detta själva, jag vet och hon var inte otrevlig, det bara lät otrevligt när hon tjoade på oss och vi stod där som fyra vilsna turister med frågetecken i ansiktet. Morgon två på hotellet var vi rutinerade och visste vad som förväntade av oss och det var inte några problem vid frukosten!

                                                                           


Maten då? Den är som hemma med det undantaget att barnen uteslutande åt schnitzel. Annars är det mycket med maten som är likt den som vi äter här hemma, vi hittade inte några tyska specialiteter, (om vi bortser från den bredbara korven som sonen hade på frukostmackan), det får vi ta vid nästa besök.

Fler saker att skratta åt är när vi körde till Straalsund och skulle parkera hittade vi ett parkeringshus, där det stod frei, och eftersom det låg granne med museet tolkade vi det så att museibesökare fick gratis parkering, vi tillbringade några timmar i Straalsund med museibesök och promenad i gamla delen av staden. När vi kom tillbaka till bilen i p-huset och skulle köra ut så insåg vi att frei inte är lika med gratis parkering utan att det betyder att det finns lediga platser i parkeringshuset. Nåja vi borde ju veta att eftersom allt annat kostar så varför skulle de helt plötsligt vara gratis parkering? Nåja vi fick oss ett gott skratt.

Annat som fått mig att fundera är att det finns områden där det är tydliga spår av DDR, en hel del vägar är under all kritik. Spåren från DDR finns kvar även om mycket är nybyggt och renoverat. Huspriserna är så gott som halverade mot vad ett hus kostar här hemma.

Och på frågan om vi skulle åka hit i gen, så ja det skulle vi, men då hamnar vi nog på en badort alernativt kör längre söderut i Tyskland eller väster ut mot Belgien, eller Frankrike.

Semester, möten och ljuvliga stunder

Semester gör livet okomplicerat eller hur? I varje fall bitvis eftersom en viss semesterlunk infinner sig. I år har vi verkligen haft tur, både i att vi fick ha tre gemensamma veckor mannen och jag och sedan detta otroliga väder. Vackra, vackra sommaren och Skåne som visar sig från sin absolut bästa sida. Barn som sover länge på morgonen, böcker som blir lästa, och själen som fylls av glädje och energi för att klara hösten. Underbart!

I går var jag i väg på något så otroligt kul, jag fick chansen att möta två underbara kvinnor, mitt i livet, Suz som bloggar på  Var dags saker och Lotta  som bloggar på Min plats i solen. Vi hade länge mailat om att träffas och nu var det dags. Vi träffades (för mig) nästgårds på Tirups Örtagård och aldrig har fem och en halv timme gått så snabbt, mycket prat, skratt och så klart fotografering. Fem och en halv timme med dessa två kvinnor var fantastiskt, sådan livsglädje, och så mycket som vi hann avhandla under dessa timmar. Ni är helt otroliga! 

Tirups Örtagård då, en oas helt klart med otrolig charm, go fika och mat. Jag åt en fantastiskt god tomatsallad (även om caféet valde att kalla den för grekisk sallad). Vi gick runt i både trädgårdshandeln och butik, och tänk om man hade obegränsat med tillgångar i bland vad kul det hade varit men samtidigt så ska det komma in nya saker här hemma måste något annat vandra vidare så det så!

Även om sommaren har gått vidare in i augusti så är det nu ok för min del, jag har verkligen njutit av mina lediga veckor, det har varit många ljuvliga stunder, och känner att jag snart är redo för en ny termin. Sonen som har sommarjobbat i grannkommunen känns också redo för en ny termin på musikhögskolan i Ingesund, och allt vad som ska gås igenom där. De små ser fram emot att börja trean och visst är det lite pirrigt i deras magar. Men på det stora hela så känns det som om en spännande höst väntar med massor av utmaningar. Och visst låter jag ett fönster stå öppet mot nya möjligheter och allt det oväntade som ligger framför oss denna höst!

Så det är med tillförsikt jag ser fram emot de kommande månaderna studier och vardagsliv och studierna ska bli spännande, även om det är mycket som ska göras! Men än ska jag njuta av fina lata sommardagar i nästan två veckor till innan vardagen kör igång igen! Må väl.

Rügen del 2 - Prora

Galna familjen ut på äventyr!

Den sista dagen åkte vi  till Prora, som ligger vid Proer Wiek på östsidan av Rügen. Prora byggdes för att vara en badort/semesteranläggning  mellan 1936 och 1939 och var tänkt att 20 000 personer skulle kunna semestra där samtidigt och det var till både för vanligt folk och för de rika och berömda. Prora byggdes även för att hålla tyska byggjobbare lugna, genom att de fick arbeta under en period av oro.  Prora består av 4,5 km hus uppdelade i olika hussektioner längs med stranden (150 m till havet), i mitten av områden var en stor festplats planerad men den hann aldrig byggas.Två simhallar skulle också byggas i anslutning till semesterorten. Under kriget användes husen som flyktingförläggning, sjukhus och krigsändamål mm.

Översikt över Prora. Från byggtiden och från 2009, Sydflygel 4 samt norrflygel 1 & 2 är ruiner.

Tanken bakom Prora var god, men tyvärr hann det aldrig bli verklighet eftersom kriget kom emellan och byggnaderna som var delvis inredda och klara hamnade efter kriget i Östtyskland (DDR), och den Östtyska armen samt polisen använde området fram till 1992, från 1993 är området öppen för allmänheten och nu drygt 20 år sedan har byggherrar från Berlin bland annat fått upp ögonen för huskropparna och renoveringar är planerade för miljoner euro, lägenhetskomplex och lägenhetshotell planeras och det är väl bra med tanke på att byggnaderna bara står där och tänk  om de väggarna kunde tala.

Tomma ödehus gör alltid att jag känner mig så sorgsen, allt  detta jobb och sen inget. Inga barn som skrattande springer i från sina föräldrar ner till stranden, det unga nyförälskade paret som promenerar längs med vattenbrynet i solnedgången och dansen på festplatsen som aldrig byggdes. Tidiga mornar i simhallens klara vatten och solstolar i rader på stranden. Allt det som var så bra tänkt men där det gick så fel. Just nu andas dessa hus ingen lycka eller glädje överhuvudtaget.

Vi promenerade runt bland dessa ruiner, av en svunnen tid, funderade mycket på de som byggde detta och den stolthet de kände i sitt arbete, det som grep tag i mig var att det finns tapeter i lägenheterna, gardiner och på några platser till och med möbler.

Jag är glad att jag har sett denna bit av historien för tyvärr är det så att Prora kommer förändras, stora byggherrar har planer på att ändra och ge byggnaderna liv, men det kommer ju kosta och inte bli för vem som helst, tyvärr. Vill man veta mer om deras byggprojekt kan man göra det här, men helt klart är att det kommer bli annorlunda. Dock är området viktigt att bevara ur kulturhistorisk synpunkt. 

Men allt är inte sorgligt i Prora, det finns en fantastisk sandstrand, vattnet var lagom men då dagen började mulet blev det ju inget bad mer än att vi rullade upp byxbenen och gick ut i det långgrunda vattnet!

Så med dessa bilder avslutar jag inlägget om Prora, en plats som berörde, och har du någonsin vägarna för Rügen är Prora ett måste.