Brev till himlen

Så har det gått ett år igen, många är de de där åren, många år sedan din röst tystnade och du fick lämna det skal som din kropp utgjorde och din själ kunde flyga fri.

Om det fanns en väg till himlen som kunde utnyttjas en dag om året så skulle jag ta mig till dig, dela allt som hänt på ett år, med och motgång, glädje och sorg, glada dagar och tråkiga dagar och du skulle göra så där som du gjorde när jag var liten och satt i ditt knä, nämligen lägga en hårslinga bakom mitt öra och viska att allt ordnar sig.

Jag har läst dina dagböcker och dina brev, med dina ord och tankar, så rörande, så varsamt nerskrivna på randigt papper skört av ålder nu. De finns i en låda och ofta har jag tänkt att jag borde ställa undan dem men det går inte, jag kan inte släppa dem fast jag borde vara vuxen nog, redo att släppa taget om en del av mina minnen.

Trösterikt

Att befinna sig 61 mil hemifrån är inte alltid lätt, att ha fått växa upp med musik, med instrument skapar förutsättningar men även krav, längtan och förhoppningar. Just nu tillbringar sonen många timmar per dag instängd i ett litet övningsrum, tillsammans med sina instrument, allt för att förbereda sig inför sökningarna till de olika musikhögskolorna runt om i landet. Varje dag här hemma får jag rapporter om timmar med cellon eller timmar framför pianot, ett instrument han började med för två år sedan och enbart för att kunna söka in på musikhögskolan för att få bättre koll på satslära inom musikens egna språk. Att varje dag kämpa så, jobba flitigt och vänta och längta fyller gärna en ung man med frustration över drömmar som kan krossas genom ett ord vid en audition.

Samtidigt här hemma sitter vi, hans trognaste hejarklack, de som håller honom kärare än allt annat och som bara önskar att han ska få förverkliga sina drömmar. Att välja musik som karriär är att leva med något som innebär mycket känslor, att då som utomstående förstå detta kan vara svårt. Att inte förstå varför en dröm inte ges upp efter första eller andra misslyckade antagningen, för det handlar inte om att man inte är tillräckligt bra utan det handlar om knivskarp konkurrens, om nerver som ligger utanpå och nerver som kan sabba en hel audition.

Det som gör det hela trösterikt är att vi nu är luttrade, vi har gjort det här förut men nu gäller det verkligen, det är satsa allt den här gången och om några veckor drar det  igång, då lever vi med nerverna utanpå och håller tummarna hårt, blir vi disträa eller frånvarande så vet ni varför!

Och till dig min käre son, kämpa, ge inte upp vi förstår mer än vad du tror, när du är nervös och spänd så finns samma känsla hos oss, när du är frustrerad förstår vi din frustration och när du är lycklig är vi lyckliga med dig! Kämpa nu det är bara några veckor kvar! <3 p="">

Gråa dagar, grått sinne, men ändå andas kärlek

Som vanligt så här års så kommer min majdepression som ett brev på posten, maj månad är gärna en månad jag bara hoppar över, stryker ur almanackan, slipper att vara med om.

Det är tur för mig att maj månad oftast är uppbokad både på helger och vardagar, att aktiviteter med barnens skola och förskola, musikaktiviteter avlöser varandra med möten med vänner, middagar och annat som är kul. Allt detta gör att värsta månaden på året går snabbt! Förra året var det hemskt, mådde dåligt flera dagar före den 19:e och likaså efter den 19:e. I år finns det dock en annan glädje, vi är friska, jag trivs på jobb, känner att jag gör skillnad där och vi har fina vänner. Men ändå så finns den där taggen där, långt inne och gör sig påmind mitt i allt det trevliga, i vårt vardagsliv.

Att prata om sorg, frustration och ilska hör inte till min vardag, men ändå ibland rullar tankarna upp och jag fäster dem oftast på papper. Just för att det är faktiskt viktigt att sorg får ta plats, det finns inget bäst före datum när man ska ha sörjt klart. Att nu ska just du vara färdig och gå vidare i livet. Visst min förlust ligger långt tillbaka i tiden och det kan tyckas att det efter 29 år ska ha gått så lång tid så att man ska ha glömt, sörjt klart och bearbetat för att gå vidare, moving on.

Men till er som tycker så har jag en nyhet: Sorg går aldrig över, aldrig någonsin, bearbetning görs hela tiden, sorgen förändras passerar över ilska, frustration, ledsenhet, går igenom olika faser och steg, i olika modeller, men sorgen efter någon man har förlorat finns där och blir en del av ens själ. För min del är alltid maj månad värst på året, länge funderade jag på varför jag har så blandade känslor kring våren, orsaken kristallisserades fram efter månader av terapi för fem år sedan, när jag för första gången kunde sätta ord på mina känslor, vågade sätta ord på min saknad, min ilska och min sorg istället för att bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar. Jag går vidare varje dag, men jag låter även sorgen, saknade och längtan få ta plats när det behövs.

Så mina fina vänner här fanns orden som jag ruvat på så länge och en förklaring till varför jag inte är lika social som vanligt!

År har lagts till år, månader och dagar rullar på och jag försöker att låta bli att ställa de där frågorna som aldrig kan få ett svar. För jag får aldrig veta hur det hade blivit, så jag väljer att lägga fokus här och nu, sakta låter jag dörren till det förgångna stängas lite mer för vart år. Minnena av famnen, rösten är oerhört avlägsna men i bland i mina drömmar kan jag höra henne, skymta henne som en spegling långt borta men dessa drömmar kommer allt mer sällan, vet att det är ett bra tecken, ett tecken på att jag lever mitt liv genom mig och inte genom någon annan.

Här hemma är det dock tryggt, kärleksfullt, min fine man, mitt livs kärlek förstår min sorg och saknad och varför jag inte tycker om maj månad, han finns där för mig i vardagen när orken tryter och när mina tårar rinner tyst. Tillsammans med dig min älskling vågar jag leva helt och fullt!

Jag längtar...

... denna kulna, blåsiga fredagsmorgon tills dess att vår terass pryds av rådhusvinets stora blad som skänker skugga. Tills dess jag kan äta frukost på terassen, tills dess att vårsolen värmer vid husknuten, tills dess barnen kan springa barfota i sanden på stranden och tills dess att vi får pyssla i trädgården utan att frysa eller blåsa bort. I vårt planerade ta i tu med i trädgården har nässlorna börjat visa sina blad så snart ska vi börja gräva upp dem, klippa ner buskar som består av ogräs, fixa kaffegrottan med kvarnhjulsstenen. Bilden nedan är från förra sommaren.

Mannen min har påbörjat stora källarröjningen, och jag letar fortfarande efter middagstips!



Nettan
Ps Ha ett underbart veckoslut!