Och så tänker jag tillbaka på var och ett av mina hjärtan och i dag är orden till William.
Min kära son, att komparera adjektiv så att du får ut så mycket som möjligt av orden är något du gärna använder dig av, ibland kommer dock tårarna, då orden saknas och känslorna svallar över, du snubblar på dem fast du vet vad du vill säga och jag lyssnar, rynkar pannan och koncentrerar mig på vad är det egentligen du säger mellan raderna när orden inte räcker till och dina ögon blir tårfyllda och alldeles röda.
Mitt i natten, du kommer tassandes för du kan inte sova, du kryper ner nära och jag snusar i ditt hår, någonstans mellan alla sandkorn från dagens bad i havet känner jag din doft den som du alltid haft sedan du var bebis. Dina ögon sluts och drömmarna fångar dig, du ler, kramar nallen du har i famnen och kniper till om min hand.
Vi är ute, du står i en äng full med blommor, kanske är du tre år gammal och tycker livet är alldeles underbart, i dina ögon glittrar glädjen över alla värdefulla intryck du hämtar in, den hösten minns jag att du ritade många teckningar med blommor på. En annan dag, ett annat år när du nu har börjat skolan du säger till din fröken att det är vackert ute, ute är det dimmigt och rått, fröken funderar över vad du menar och du förklarar att dagdropparna glittrar som diamanter i gräset och att bakom dimman finns det färger där solen glittrar igenom.
Att förstå sig på dig är ett evighetsjobb, en utmaning till mig i mitt föräldraskap, och dagligen ställer du mig inför nya tankar, tankar om hur jag ska hjälpa dig framåt, utmana dig att söka mer kunskap, lära dig nya saker. Käre son du får mig att växa som förälder och som människa. Jag växer tillsammans med dig.
