lördag 16 september 2017

När livet vänder

Många gånger har jag sett när livet vänder, när det spinner till och tar en annan riktning än den man väntat sig, första gången det hände var jag åtta år och skulle snart fylla nio. sedan dess har jag sett det några gånger till, både i min yrkesroll och som anhörig. Denna gången har mina starka, fina och aktningsvärt åldrade svärföräldrar råkat ut för en sådan vändning, vändningen som består i när ett par som levt hela sina vuxna liv tillsammans inte har orken att ta hand om vandra längre, men vi ser också så väl det fallit ur hittills.  Svärfar får den trygghet och omsorg som han behöver och svärmor den lugn och ro hon behöver och båda två känns trygga med det och i det vilar ro för oss anhöriga, framförallt för min man och hans syster som haft några tuffa år nu.


Att stilla stå vid sidan om och stötta, hjälpa till och vända på rätt stenar är viktigt när inte orken finns hos alla. Att se det lilla i det stora och att våga säga stopp har denna sensommar och början på hösten handlat om för oss och äntligen börjar vi landa i detta nya och ovana.



På väg genom Skåne en solig septemberlördag fanns tid för reflektion, på slingriga småvägar kan man nå insikt och se det omöjliga bli möjligt. Att våga hålla fast om tankar och drömmar om nuet och om framtiden.


Stillheten i en skog, vid en sjö med bara himmel som speglar sig visar det oändliga på livets vindlande väg, och vi tar ett steg i taget, tillsammans på vår väg här och nu.

fredag 18 augusti 2017

Svängningar

Att leva med diabetes är en utmaning, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, aldrig semester eller lov, ständigt koll på kolhydrater, mat vikt upp eller vikt ner, varje blodsocker eller cgm-värde (ni vet en sensor med avläsare) analyseras och ställs mot mängd insulin som ges eller som givits i basaldos. Den ständiga rädslan för att bli låg, för att ligga för högt och allt däremellan. Rädslan för följdsjukdomar, oförstående människor som tror att om du bara äter rätt så behöver du inte ta insulin, eller så blir du frisk. Att ingen förstår att nej, det finns ingen bot mot diabetes typ 1, ingen medicin som magiskt lagar en trasig bukspottkörtels insulinproducerande celler i de langerhanska öarna.

Ibland blir jag trött på människors frågor, men hellre frågor än dumma förutfattade meningar om diabetes.

Jag är född med en dålig genpol, emottaglig för autoimmuna sjukdomar. Min mamma avled i följdsjukdomar av diabetes, blind, njurskadad och 34 år gammal orkade inte hennes kropp mer utan den gav upp. Det är en av mina referenspunkter till diabetes och jag  grät den dagen jag fick beskedet att det var typ 1 som jag har, för jag visste vad det skulle innebära för mig. Men så mycket har hänt sedan dess, dagens behandlingar med insulin, och smarta mätare gör att jag har en bukspottskörtel på utsidan som håller koll på mina värden, livskvalité med sensor och avläsare och så enkelt att hålla koll på när värdena sjunker riktigt lågt. Jag har med  bra behandling, bra Hba1c  (långtidsvärde) en god prognos att leva ett bra och långt liv, hela fötter utan tryckskador, jag motionerar regelbundet och mediterar, försöker att sova ordentligt och äta rätt. Visst jag har problem med vikten som jag försöker balansera och och jobba med hela tiden och jag tycker inte om när folk kommer med kommentarer kring oj vad du gått upp i vikt eller ner, det är inte det viktigaste i vårt otroligt vikthetsade samhälle, fråga i stället om hur jag mår? För mina kilon är inte jag, mina blodsockervärden är inte jag, diabetesen som finns i mitt liv styr inte mig, den påverkar mig men den får aldrig ta över mitt liv så totalt. Jag är jag, alla pusselbitar tillsammans och det är det viktigaste, det och att alla vi som har diabetes har vår historia, med dumma, korkade frågor i bagaget och så de som ärligt är intresserade och vill veta mer som en av mina kollegor i dag, som nyfiket undrar hur det fungerar och varför.

Om ni vill få en bild av hur det känns läs då här för Diabetesmannen sätter ord på en av de värsta upplevelser man kan ha som diabetiker.

Kram & trevlig helg!

måndag 24 juli 2017

Reseberättelse del 4 Carcasonne och Rennes-le-Chateau

På tisdagen, hade vi planerat in att besöka  Carcasonne och Rennes-le-Château uppe i Pyrenéerna.
De bergen har jag velat besöka sedan jag var barn och såg en tv-serie som utspelade sig där under medeltiden. Att få komma till den nedre staden av Carcasonne var ett äventyr i sig, en seg GPS gjorde att vi irrade runt innan vi hittade en bra parkering för att gå in via Port d'Aude som vätter mot den yngre delen av Carcassone som ligger på andra sidan av floden Aude, (Ville Basse).

Att komma till Carcasonne var som att stiga in i en saga, ett gytter av kullerstensgator, små hus som trängs innanför ringmuren och som har fantastiska små trädgårdar som kan beskådas från ovan när man promenerar från slottet Le château de Comtal till Port Narbonnaise via slottsmuren. Slottet börjades att byggas av Vicomte Bernard Aton Trencavel av Carcassonne och stod klart i mitten på 1100 talet men staden - la Cité grundades redan under romarriket och bär spår av detta men även av andra styrande herrar som visigoter, morer och Karl den store. 

Fram till 1209 var Carcasonne en välmående medeltidsstad med en växande befolkning och den styrdes inte av Frankerna utav av familjen Trencavel, men i samband med korstågen mot katharerna/albigneserna kring 1209 så mördades en stor del av befolkningen och staden kom under franskt styre även om ättlingar till familjen Trencavel försökte att återta staden på 1240-talet så förblev den under franskt styre och inlemmades i Frankrikes försvar. Fram till 1700-talet var Carcasonne en del av Frankrikes försvar mot Spanien men förföll sedan i glömska, många fattiga bodde kvar och staden underhölls inte och många flyttade ner till Ville Basse på andra sidan floden Aude. Och vid mitten av 1800-talet ville franska staten  riva la Cité men detta stoppades av en arkitekt som såg bortom det förfall som hade pågått i nästan 150 år och han påbörjade en varsam renovering av Basilika St Nazaire som sedan kom att innefatta en renovering av hela La Cité.
Det kostar inget att besöka La Cité men däremot kostar det ca 10 Euro att besöka själva slottet.

Det var en fröjd för ögat och sinnet att vandra runt och se allt , och att få ta del av en fascinerade historia uppe på slottsmurarna och sedan vandra runt bland alla mysiga gränder. Häng med bland våra bilder och njut!














Utsikten ner mot Ville Basse  och bergen i fjärran. Att få gå här var som att vandra i historien och har du vägarna förbi rekommenderar jag ett besök. Hitta en restaurang, och smaka på den traditionella böngrytan Cassoulet som är nationalrätt i Languedoc.





Dessa fantastiska trädgårdar mellan muren som omger staden och husen, så otroligt vackert.


Port Narbonnaise


Vi besökte även Basilika St Nazaire, en mycket gammal katedral, vackert och finstämt med fantstiska glasmålningar.






Vi sa farväl till Carcasonne vid 16 tiden och begav oss vidare på serpentinvägar till Rennes-le-Chateau uppe i Pyrenéerna 






Magisk utsikt.



Här stannar tiden och här börjar drömmen



Långa serpentinvägar, upp, upp, upp, kanske kan du röra vid himlen?





Den lilla speciella kyrkan i Rennes-le-Chateau, innehåller flera vackra statyer och en mystisk gåta med en präst vars historia har fängslat  flera förtattare genom åren. 



Statyn av Maria Magdalena och den staty som ska föreställa Rex Mundi men som någon haft sönder några dagar innan vi besökte kyrkan.






Dagens lataste

Chateau Hautpol. Rennes-le-Chateau har ca 82 bofasta och det finns allt från ett torn byggt av prästen Saunière till detta slott som troligen gett namnet till byn. 





Vi avslutade dagen med den högst belägna pizzan någonsin till ljudet av åska som mullrade genom dalarna. Att sitta ute under tak och se regnbanden vandra, magiskt. Nästa gång vi reser ner ska vi högre upp i Pyrenéerna och besöka fler spännande ställen.

Nästa inlägg kommer  handla om en bergsvandring och en droppstensgrotta!

torsdag 6 juli 2017

Reseberättelse del 3 Medelhavet


Turkosblått vatten, varm sand mellan tårna, vågorna som rullar in, vissa intensiva andra lugna, mjuka, varm sommarsol som strålar och gör gott. Avslappnad ligger jag där på filten vi brett ut, lyssnar på barnens  ljud från leken i vågorna, så välförtjänt denna semester är, tillsammanstid som betyder så mycket.  Vi pratar om lite allt möjligt, planerar utflykter under veckan, läser, tar ett dopp när vi blir för varma eller söker skugga under parasollet. Nästan inga människor på stranden Les trois digues mellan städerna Sète och Agde längs Medelhavets kant i Languedoc. Perfekt sandbotten precis som jag älskar och så alla vackra snäckor, mjukt snäckskal i strandkanten. Lite minnen som får följa med hem  och påminna om allt detta vackra!


Eller en kväll vid Vias Plage, musslor på menyn, billigt för musselälskare, olika sorter att välja emellan och annat för de som inte gillar musslor. Livet är gott, enkelt, kravlöst och vi njuter av att ta dagarna och kvällarna som de kommer. Att få vara nära hav och äta skaldjur gör gott.




Att sedan få gå längs med stranden medan solen går ner bakom bergen, skratta, bada fötterna i de milda dyningarna, skratta åt barnen som kastar smörgås och bara känna hur härligt livet är, det är så skönt och utan stress.


Vi  hittade denna vår favoritstrand och återvände hit flera gånger under vår resa. Sista baddagen var vattnet dock svalare än tidigare men skönt eftersom det var så varmt i luften och på det stora hela var vi nöjda. Vi vet att det finns andra fina stränder och vi kommer att besöka dem längre fram, nästa gång vi återvänder till Languedoc.





LinkWithin

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin