...om politisk korrekthet, och bloggarna hakar på, en bra blogg att läsa är en
nätvän till mig som skrivit en fantastisk reflektion kring detta. Imorse hörde jag en skånepolitiker yttra sig om barnfattigdom i radion och att hon ansåg att den inte fanns i Sverige, för vi har skyddsystem som ska motverka detta. Och visst vi kan inte mäta oss med andra industriländers barnfattigdom, läs artikeln som finns i en av dagens kvällstidningar om de som har det sämst i USA, som har råd att köpa frukt och grönt en gång/månaden när bidraget kommer. Men fattigdom finns bland barnfamiljer, men inte på det sätt som kanske syns ekonomiskt alla gånger, jag har funderat mycket kring detta i samband med den kurs jag går just nu om barns och ungas hälsa, hur påverkansbara vi föräldrar är, hur barnen påverkas i skola/förskola, hur ekonomisk status glimtar i genom i klädesval, senaste pryttlarna, semesterresorna, men jag funderar på blir vi lyckligare ju mer pengar vi har?
Blir våra barn lyckligare?
Mår vi bättre?
Ja kanske, pengar underlättar i vårt samhälle, det kan köpa oss hälsa till viss mån och ge bra förutsättningar. Men jag tror det finns något som är viktigare och det är kärlek, grundtrygghet, uppmärksamhet, utbildning, respekt och acceptans.
När mår vi som bäst? Förmodligen när vi är oss själva i våra familjer, eller på jobbet eller på fritiden, när nära och kära mår bra och vi ser varandra. Hur kan vi påverka våra barn? Genom att finnas där för dem, genom att lyssna, värt mer än guld och gröna skogar, fråga vilket barn/ tonåring som helst? Ett osynligt barn är ett barn som saknar något, där en hörnsten i dess hälsa missas.
Det skrivs och pratas om försämrade skolresultat de senaste två decennierna, frågorna är varför presterar svenska barn sämre i skolan? Min teori är enkel, mycket har hänt på 20 år. Föräldrar är heltidsarbetande i allt högre grad för att säkerställa familjeekonomin för att familjerna ska ha det lika bra som alla andra, men utomlandsresor någon gång per år, skidor på sportlovet osv, senaste Tvn, datorn, telefonen osv, de rätta kläderna, underkläderna (oerhört viktigt bland tonåringar, fråga din egen?). För 20 år sedan såg världen annorlunda ut, det var exotiskt att åka till Medelhavet, Thailand låg utom rimlighet, dit åkte bara ungdomar som åkte jorden runt... i dag är kommunikationerna så mycket snabbare, världen går att nå genom ett knapptryck. För 20 år sedan skaffade jag min första mobiltelefon, en tegelsten, i dag håller vi med enkelhet en smidig telefon som också fungerar som dator mm i handen... utvecklingen rusar framåt och statusen med den, eller?
Är det då egentligen det viktigaste? Är pengar allt?
Inte för mig eller min familj, dottern ställde frågan i dag, är våra pengar slut? Är vi fattiga? När jag stoppade veckohandlingen och sa att nu räcker det vi kan inte köpa allt utan att vi faktiskt har en veckobudget för maten för att kunna spara och planera ekonomiskt. Att då försöka förklara för en åttaåring att bara för att veckans pengar är slut så innebär det inte att vi är fattiga, det innebär bara att vi inte ska handla mer denna vecka och att vi absolut inte är fattiga! För för mig handlar fattigdom om att inte ha tiden att umgås med sin familj, med barnen. Att inte kunna äta sig mätt och laga mat var dag, att inte kunna erbjuda frukt varje dag, att inte ha hela och rena kläder (nåja nu bortser vi från sonens förmåga att slita hål på knäna på jeansen var eviga månad, och jag låter honom ha dem ändå... för det går inte att köpa jeans i den takt han sliter hål på dem, önskar att NASA kunde dela med sig av kevlar till gossens jeansknän)! Jag möter fattiga barn på riktigt ibland (
och nu handlar det inte om/i min yrkesroll, utan som privatperson) och ofta handlar det om misär, riktig misär, där jag önskar att jag verkligen kunde göra något på riktigt, och då handlar det om praktiska saker; kläder, mat, uppmärksamhet, det handlar inte så mycket om pengarna utan om uppmärksamheten, att möta barn som är utsatta tar så oerhört mycket energi, och att veta att det betyder så mycket med en öppen famn, med en kram, ett vänligt ord och att man som vuxen verkligen lyssnar, ser och bekräftar gör så mycket... barnfattigdom går att bekämpa genom att förebygga och stödja de som är utsatta, för även om Sverige är ett välfärdsland så fallerar vårt skyddssystem i bland, och inte något barn ska behöva somna otryggt och hungrigt för då är det dags att någon ser över våra system och utvärdera folkhälsorapporten från 2009!
Hur tänker ni andra när ni hör ordet barnfattigdom och
rädda barnens rapport???
