Tankar om februari

Bild från vinterpromenad längs med stranden i Skateholm 2010

Februari, vintermånad, snö, iskristaller, rimfrost, väntan, längtan, vånda, sorg, oro och vemod är ord jag förknippar med februari. Men även lycka, glädje, mirakel och underverk är andra ord som hör hit.
Februari är en lycklig månad, det var den månaden vi slutade vänta på våra underverk, våra härliga tvillingar. Men glädjen och lyckan fick en fadd smak den där februarimånaden 2004, den kantades av dagar på sjukhus, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Att allt gick bra det vet vi ju men just där och då var det en tuff tid, så månaden februari som i dag är en lycklig månad har faktiskt inneburit en hel del oro.

Härom dagen satt jag och läste igenom mina anteckningar från de där dagarna, det var tuffa tider. Att hitta rätt i tvillingmysteriet, att knyta an till två barn där en av dem behövde mig så mycket och den andra fick knyta an till den andra föräldern först. Anknytningsprocesser som helt enkelt fick ta den tid de tog.

Februari är också sportlov, skidor och snö, att åka utför medan fartvinden biter i kinden, att sitta i en snödriva och dricka varm choklad och äta apelsinklyftor (barndomsminne), att åka längdskidor och njuta av tystnaden i skogen. Att se rådjuren mumsa på utlagt bete. Att åka skridskor över en insjö och veta att den kristallklara isen under mig är minst en meter tjock, att pimpla fisk som sen grillas över öppen eld. Att åka pulka med barnen och skratta åt alla vurpor. Att gå längs med havet som frusit till is och blicka ut över horisonten. Dagarna som blir allt ljusare och ljusare...

Tankar kring: Att det finns en mening med allt, eller?

Finns det verkligen det? En mening med precis allt som sker? Att varje människa på vår jord har ett förutbestämt öde skrivet någonstans i stjärnorna? Att det är en del av den stora planen, designen? 

Jag undrar det jag. I dag är jag en tvivlare och ibland måste jag få tvivla. Det betyder inte att jag har grävt ner mig på något vis eller mår dåligt men just nu tänker jag mycket. Jag har funderat många gånger förr på varför vissa utsätts för mer prövningar, mer lidande än andra? Varför just en viss människa  får en större ryggsäck att bära än andra och att andra glider fram genom livet. Visst mycket har med positiv livssyn att göra, att se möjligheterna i stället för svårigheterna men att betrakta det här objektivt är så oerhört svårt. 

Lidande är ju olika beroende på vad litteraturen beskriver det som, det kan vara fysiskt, psykiskt, existensiellt, allt beror på vinklingen och tolkningen, på det objektiva eller det subjektiva hos tolkaren. Det som du och jag uppfattar som lidande, behöver inte vara lidande hos den tredje personen. Det här är svårt och jag räknar inte med många kommentarer men jag undrar så hur ni andra ser på mina tankar i dag? Det finns inte några korrekta svar, inte något som är rätt eller fel, svart eller vitt.

Trevlig helg önskar jag från filosofins gränsland!

Tankar kring Föräldraskap

Att bli förälder är något oerhört stort, först så väntar man hela den där långa graviditeten, man väntar, längtar, känner först fladder, sparkar och sen det resoluta knuffandet från ett litet barn. Sen står man där med ett nyfött knyte på armen, livet är upp och ner, tredagarsblues, kaos med tårar som rinner av trötthet men samtidigt är allt så underbart, så nytt så ljuvligt så rosaskimrande. Världens ondska försvinner och blir obetydlig mitt i det som är så centrerat och som betyder något.

Två gånger har jag gjort den resan, två gånger har jag njutit av den där speciella doften från riktigt nyfödda små barn. De doftar så speciellt, ögonen som kikar på en är så kloka, fyllda med sådant ljus, oförstörda.
Mitt första barn föddes i början av 90-talet, jag var  ung, inte klar med mina studier på universitetet, tyckte att jag hade så mycket livserfarenhet, men jag var totalt oförberedd som förälder, men jag ångrar inte en sekund att det blev så. När det gäller honom har jag alltid varit yngst på föräldramöten, suttit och lyssnat på andra föräldrar oftast 10 år äldre än jag. Med barn nummer  två och tre var jag tio år äldre, mer erfarenheter, andra värderingar, och åsikter. Nu är jag inte längre yngst på föräldramötena, jag har format mig en åsikt och har en kunskap  med mig i bagaget.

Men jag har alltid haft kloka människor om kring mig som delat med sig av sin kunskap och det är vad jag tror är bland det viktigaste rådet jag kan ge till dig som står i föräldraskapets början, lyssna på erfarenheter och bilda dig en åsikt, tillämpa din kunskap med ditt barn, var tydlig med gränser och visa kärlek i massor. Att våga vara förälder även när man får höra "alla andra får ju", att inte bara säga nej utan motivera varför man säger nej, att våga välja sina konflikter, att diskutera tillsammans med andra föräldrar och våga ta plats. Att våga vara förälder och ge det växande barnet utrymme och låta barnet få prova sina egna vingar. Att visa att det alltid finns tid att lyssna och bry sig om.

Att vara förälder innebär även att finnas där när barnet inte vill det, att ta ställning för barnet och visa vägen när det går på irrfärd. Att ge de regler som det sociala samspelet med andra människor kräver.

Att vara förälder är också en skola för genom och med barnen lär man sig massor, och det finns inget som är så lärorikt som samvaron med barn och ungdomar, det är givande och så precis som vi vuxna som lever med och kring barn ger dem en massa kunskap så får man som förälder massor tillbaka, det finns ingen som älskar så villkorslöst som ett barn. Så därför ta vara på det och njut, njut av upplevelserna.

Ytterligare ett råd vill jag ge och det kommer från mitt hjärta; tro på dig själv som förälder, var lyhörd och lyssna på ditt barn, både på det som sägs och det som inte sägs! För det finns ingen exakt regelbok som säger att man måste vara si eller så som förälder, ingen given manual att följa.

Det var lite tankar kring... för denna vecka.

Bilderna kommer härifrån