Är en månad som bjuder på kluvna känslor, å ena sidan är det underbart med ljus och värme, alla vackra färger som lyser, allt som växer, syrenernas väldoft. Å andra sidan är det en månad av sorg och saknad, av längtan efter det som kunde varit men som inte blev. Årsdagen av din död närmar sig med stormsteg och snart är det dags igen. I år har det gått 30 år, 30 långa år men ändå lever minnen kvar, röst och luktminnen som jag kan känna i nattens drömmar. Den som säger att tiden läker alla sår vet inte hur ont den frasen gör, visst sorg förändras över tiden, men att det läker är en lögn för sådana sår kan rivas upp lika lätt som du pillar hål på en sårskorpa. Ett enda förfluget ord, en känsla kan riva upp det. Maj månad är en månad av väntan, av att passera den dagen som jag vill radera ur almanackan, som bär både ljuva men ack så trasiga minnen.
Mina minnen finns där den där sista våren då du låg trött på sjukhuset svullen och trött före dialys, något piggare efteråt, av den rosa klänningen som du aldrig fick se, av musikskolans dag i Nobelhallen, där jag närde ett fåfängt hopp om att du kanske skulle kunna komma, för hoppet är det sista som överger en. Många var vårkvällarna den våren då jag hoppades på ett mirakel. Som vuxen idag vet jag ju att det var omöjligt, jag har läst delar av din journal och förstått hur sjuk du var, att du inte hade en chans men att du kämpade in i det sista.
Nå 30 år senare sitter jag här, framför en datorskärm och skriver kring detta, skriver om mina känslor och till viss del delar jag med mig av dem, men det mesta är privat skrivet i det brev som jag sparar, brev som jag har skrivit sedan många år tillbaka där jag berättar om året som gått, vad som hänt sedan jag skrev sist och vad jag har för drömmar, jag berättar om vårt liv, om barnen om drömmar, de är mitt sätt att bearbeta, att hantera sorgen efter dig min kära mamma. ♥
Åh Nettan, det gör så ont i mig när jag läser dina vackra och smärtsamma ord om sorgen och saknaden av din mamma. Jag får tårar i ögonen och dina ord går rakt in i hjärtat.
SvaraRaderaDu har så rätt, tiden läker inga sår alls. Sorgen, saknaden och smärtan finns där hela tiden. Den går hand i hand med alla vackra minnen. Den är en del av vardagen. Vi anpassar oss för att vi måste och för att livet går vidare. Men vi glömmer aldrig. De vi saknar finns med oss alltid. De är en del av oss, av våra liv.
Jag förstår att maj är en månad med blandade känslor för dig. En månad att glädjas, njuta och minnas men också en månad att sakna och sörja. Det är så det är och det är så det får vara.
Ta hand om dig fina du!
Kram Lotta