Gråa dagar, grått sinne, men ändå andas kärlek

Som vanligt så här års så kommer min majdepression som ett brev på posten, maj månad är gärna en månad jag bara hoppar över, stryker ur almanackan, slipper att vara med om.

Det är tur för mig att maj månad oftast är uppbokad både på helger och vardagar, att aktiviteter med barnens skola och förskola, musikaktiviteter avlöser varandra med möten med vänner, middagar och annat som är kul. Allt detta gör att värsta månaden på året går snabbt! Förra året var det hemskt, mådde dåligt flera dagar före den 19:e och likaså efter den 19:e. I år finns det dock en annan glädje, vi är friska, jag trivs på jobb, känner att jag gör skillnad där och vi har fina vänner. Men ändå så finns den där taggen där, långt inne och gör sig påmind mitt i allt det trevliga, i vårt vardagsliv.

Att prata om sorg, frustration och ilska hör inte till min vardag, men ändå ibland rullar tankarna upp och jag fäster dem oftast på papper. Just för att det är faktiskt viktigt att sorg får ta plats, det finns inget bäst före datum när man ska ha sörjt klart. Att nu ska just du vara färdig och gå vidare i livet. Visst min förlust ligger långt tillbaka i tiden och det kan tyckas att det efter 29 år ska ha gått så lång tid så att man ska ha glömt, sörjt klart och bearbetat för att gå vidare, moving on.

Men till er som tycker så har jag en nyhet: Sorg går aldrig över, aldrig någonsin, bearbetning görs hela tiden, sorgen förändras passerar över ilska, frustration, ledsenhet, går igenom olika faser och steg, i olika modeller, men sorgen efter någon man har förlorat finns där och blir en del av ens själ. För min del är alltid maj månad värst på året, länge funderade jag på varför jag har så blandade känslor kring våren, orsaken kristallisserades fram efter månader av terapi för fem år sedan, när jag för första gången kunde sätta ord på mina känslor, vågade sätta ord på min saknad, min ilska och min sorg istället för att bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar. Jag går vidare varje dag, men jag låter även sorgen, saknade och längtan få ta plats när det behövs.

Så mina fina vänner här fanns orden som jag ruvat på så länge och en förklaring till varför jag inte är lika social som vanligt!

År har lagts till år, månader och dagar rullar på och jag försöker att låta bli att ställa de där frågorna som aldrig kan få ett svar. För jag får aldrig veta hur det hade blivit, så jag väljer att lägga fokus här och nu, sakta låter jag dörren till det förgångna stängas lite mer för vart år. Minnena av famnen, rösten är oerhört avlägsna men i bland i mina drömmar kan jag höra henne, skymta henne som en spegling långt borta men dessa drömmar kommer allt mer sällan, vet att det är ett bra tecken, ett tecken på att jag lever mitt liv genom mig och inte genom någon annan.

Här hemma är det dock tryggt, kärleksfullt, min fine man, mitt livs kärlek förstår min sorg och saknad och varför jag inte tycker om maj månad, han finns där för mig i vardagen när orken tryter och när mina tårar rinner tyst. Tillsammans med dig min älskling vågar jag leva helt och fullt!