I en helt annan värld

Känns som om jag lever i två världar, en med min familj, i trygg ordnad tillvaro och en där gränser blir ohyggligt skarpa, där skillnader synliggörs, där familjer är splittrade och där barn har ont i magen, huvudet, händerna, där tysta tårar trillar längs en kind och där den konstanta oron lever så nära ytan är en del av min vardag.

Dagligen ser jag familjer på väg till mottagningar för asylsökande, på väg till migrationsverkets kontor, barn som ska möta den svenska skolan för första gången, föräldrar som oroar sig för sina barn och överallt det som följer mig mest de ensamkommande barnens ögon, stora, förundrade, rädslan som går att läsa och lättnaden som syns efter en tid i trygghet.

Att Sverige i dag i mitt närområde inför gränskontroller är bra, bra för det är ohanterligt just nu, samhället, kommunerna hinner inte med. Titta bara på Malmö som stad, på Trelleborg, det finns verkligen inte en bostad ledig ingenstans, de flyktingförläggningar som finns räcker inte till, det är ett bygglov klart för tältläger på Revingehed där MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) med kort varsel kan sätta upp tält. Har vi tur blir  det  mildvinter, har vi otur och det blir det en vargavinter med snö på tvären vill jag inte ens tänka på hur det kan bli för de människor som ska bo i tält. Hur blir det med insatser avseende sjukvård och skolgång åt de barn som kommer? Vem ska hjälpa knyttet som inte kan knyta sina skor och vem ska ge den ensamma oroliga mamman trygghet och visshet om att hon är trygg här?

Annat som jag också tänker på är den stora folkvandring som denna flyktingvåg ger upphov till, för familjer som splittras för alla de barn som kommer ensamma och som precis som det sägs i nyheterna av migrationsverket försvinner barn, vem låter barn försvinna? Någonstans måste det ohanterliga göras hanterbart, någonstans måste det finnas trygghet för alla dessa människor, det behövs mer än att bara hjälpa dem på plats, det behövs hjälp här och nu, världen måste hjälpas åt för det är det som är kärnan i medmänsklighet att hjälpa någon annan utan att tänka egen vinning, utan att sko sig på myndigheter som kämpar med att hitta boenden, familjehem, som kämpar med att hyra in sig i tomma stugbyar, på campingplatser. Om alla hjälps åt och gör lite eller mycket utifrån de förutsättningar man har så kan vi komma långt, vi kan hjälpa både här hemma på plats och i de stora läger/uppsamlingsplatser som finns runt om i världen.


Nåja just här och nu är vi trygga och i min vanliga värld läser vi böcker, vi pratar om vad som händer i världen, vi förbereder för advent och jul, barnen går på vandring i Fulltofta med skolan och tycker om den svenska naturen. Vi oroar oss för hur vädret ska bli, men kärnan är att vi vet att vi är varma, trygga, har mat på bordet. Vi vet att vi kan uppsöka sjukvård om vi behöver, låna böcker på biblioteket, surfa på dator/läsplatta och från vår värld följer vi det som händer i min andra värld på tryggt avstånd och funderar på varför gör inte vår hemkommun mer? Hur ska vi hjälpa andra att hjälpa? Vad gör vi för att hjälpa och vad gör du för att hjälpa?


Jag hade egentligen tänkt skiva ett helt annat inlägg men det var för många andra funderingar i huvudet. Kram & trevlig helg!