... slitna jeans, tröjan som förlorat både färg och form. Jagade ögon, tillbakadragande, undvikande... orden om trasighet är många, sorgen och ilskan jag kan känna över att så många lämnas utanför, känner sig svikna och ensamma i ett välmående land. Hur göra för att hjälpa? Hur nå föräldrarna till dessa barn och få dem att se och öppna det som de låst så hårt?
Samtidigt tacksamhet, tre trygga barn som jag värnar om som en lejonhona, som älskas så innerligt, som får pröva sina vingar, som får frihet och ansvar och kärlek i lika delar.
Det är här mina funderingar stöter på patrull, att ödmjukheten testar mig, vill lära mig att även om jag har höga krav på mig själv som förälder så är vi alla så olika. Att jag måste vara ödmjuk inför det jag inte förstår och inte kan påverka. Jag hoppas och tror innerligt att alla föräldrar vill sitt barns bästa, och ge dem trygghet, närhet och kärlek, kraft att växa, utvecklas och lära sig saker. Men att under lång tid se barn fara illa utan att något händer gör mig oändligt sorgsen. Maskrosbarnen som lär sig överleva och gör det till en konst.
Alla barn förtjänar att vara trygga och välmående....
Ja jag har haft en tuff dag med många tankar, detta ämne lär jag säkert återkomma till med fler funderingar under denna höst för jag har långt ifrån funderat färdigt, jag har bara börjat...
Om harmoni i livet, om vardagspusslet och få allt att gå ihop
Jag blir alltid så varm inombords när jag läser om dina tankar...du är en underbar förälder Nettan!
SvaraRaderaDet du skriver berör så. Svikna barn, det är smärtsamt. Förhoppningen och önskan är att alla barn får vara trygga, älskade, sedda och hörda. Att de får en chans till en bra start. Oavsett var de är födda.
Varm kram
Lotta
Ett viktigt och tänkvärt inlägg Nettan. Du har ett stort, stort hjärta. Du ser, du bryr dig om och du reagerar.
SvaraRaderaJag kan känna igen mig i dina tankar. Både tacksamheten över sina egna barn och de trygga människor de har blivit men också smärtan över alla de barn som har det så svårt. På så många olika sätt. Det kan vara klasskompisar till döttrarna, vänners barn eller som i mitt förra yrke där det var svårt att inte ta arbetet med sig hem. Tankarna och känslorna kring de där barnen som inte hade det så bra som de skulle kunna ha det. Om ansvar. Om att kanske kunna vara påverka genom att åtminstone under några timmar per dag vara en trygg och pålitlig hamn för några av dessa barn. Att jag kanske på et viset kunde göra någon form av skillnad.
Det är inte lätt och det enda jag vet är att vi aldrig få blunda. Vi får inte sluta bry oss.
Tack för ett tänkvärt inlägg vännen.
Kram Lotta