Många många gånger har jag fått frågan vad det är som gör det så speciellt med att vara tvillingförälder? För de som undrar säger ju ofta att det är ju bara syskon födda samtidigt, men riktigt så enkelt är det inte. Att vänta tvillingar är stort, riskerna är många de är ännu fler om det visar sig att det är enäggstvillingar man väntar. Bebisar i magen följs noga med många ultraljud och speciellt om det visar sig att någon avviker på tillväxtkurvan. En del tvillingar föds dessutom för tidigt och är små, behöver extra hjälp i starten så att säga.
Att bli tvillingförälder handlar också om att knyta an till två barn samtidigt, det handlar om två barn som ofta behöver samma kärlek och omvårdnad samtidigt och när jag idag läser tillbaka i den dagbok jag skrev då när de var nya kan jag läsa så mycket mellan raderna, om oro och ångest de första veckorna och om andra funderingar efteråt.
Jag kan lätt skriva att det har varit enkelt att ha varit med dessa nio år, mina härliga barn har varit enkla bitvis just för att de alltid har haft varandra, de är varandras absolut bästa vänner, och de tvekar inte att försvara varandra när det kniper, men de kan också precis som vilka syskon som helst bråka. Men det har också varit tufft, ur den bemärkelse att man i bland känner att man inte hinner med, att man inte räcker till fullt ut och att man vill så mycket mer.
I dag har vi firat våra två, med frukost på sängen och önskepresenter. I eftermiddag väntar legobygge, önskemiddag från en av dem i dag och den andra i morgon, konstigt nog vill de inte ha tårta utan efter deras "minimöte" härom dagen kom de fram till att de vill ha kladdkaka och vaniljvisp i stället!
