Brev till himlen

Så har det gått ett år igen, många är de de där åren, många år sedan din röst tystnade och du fick lämna det skal som din kropp utgjorde och din själ kunde flyga fri.

Om det fanns en väg till himlen som kunde utnyttjas en dag om året så skulle jag ta mig till dig, dela allt som hänt på ett år, med och motgång, glädje och sorg, glada dagar och tråkiga dagar och du skulle göra så där som du gjorde när jag var liten och satt i ditt knä, nämligen lägga en hårslinga bakom mitt öra och viska att allt ordnar sig.

Jag har läst dina dagböcker och dina brev, med dina ord och tankar, så rörande, så varsamt nerskrivna på randigt papper skört av ålder nu. De finns i en låda och ofta har jag tänkt att jag borde ställa undan dem men det går inte, jag kan inte släppa dem fast jag borde vara vuxen nog, redo att släppa taget om en del av mina minnen.

Mer på temat må bra...

Lite skrev jag om det i helgens inlägg, om vikten av balans mellan kropp och själ. Jag har insett att hos mig går det måendet hand i hand och i perioder så kan det vara tufft, vissa saker är återkommande som sorgen efter min mamma, men den är otroligt genombearbetad och jag har god distans till den allt som oftast, det är i princip bara maj månad som är svår, och som jag får jobba med under vissa år. Bakom mig har jag två tuffa sådana år så jag hoppas att det i år blir lite lättare och enklare, att våren helt enkelt blir lite ljusare.

Å andra sidan är förluster aldrig enkla att bearbeta, att hantera och ta ställning till. Ibland tvingas vi göra val som vi egentligen hade velat vara utan, val av tvång, eller av fri vilja för att man inte räcker till, eller blir så rådvill att de logiska alternativen tar slut och hjärnan går i baklås.

När jag hamnar i sådana situationer har jag lärt mig en sak, att skriva mig ur det och det är något som jag tillämpar just nu, att skriva mig ur det samtidigt som jag går iväg på samtal, samtal som ska hjälpa mig att hitta tillbaka till mitt vanliga starka jag.
Så om bloggen är tyst beror det inte på ointresse, om jag verkar disträ och inte kommenterar så är det för att  jag läser, tänker, vrider, vänder, formulerar och formulerar om. Skapar och försöker att låta bli att ramla ner i mina fallgropar. Att navigera med känslor som kompass fungerar sällan bra, men att hitta vägen bland alla skuggor genom att ta sikte på det som är starkast - kärleken gör att det blir lite lättare. Just nu är det kärleken som är min polstjärna, det och hoppet om att allt ordnar sig bara det får tid att falla på plats.

Hur gör du när du hamnar i en svacka?