Jag fick en fråga för inte så länge sedan om varför jag läser en spetsutbildning när jag borde jobba och bidra till landets BNP, dra mitt strå till stacken. Och svaret på det är att jag helt enkelt följer en dröm, en dröm om att hjälpa det käraste som finns på vår jord, nämligen barnen.
Vad är då min dröm? Den är inte att avancera i regionen utan samla på mig så mycket erfarenhet som möjligt så mycket kunnande och know how.
Min dröm är en dröm om en gård, med 10-12 rum, om frisk luft, dit familjer får komma med det käraste de har för omsorg och vård. Inte bara palliativt även om det också kan finnas som ett alternativ till hemsjukvård och sjukhusvård. Där barn som behöver kan få växa till sig för att orka, där föräldrar och barn kan landa efter en jobbig sjukhusvistelse, där helheten syns och där rädslor motarbetas. Att ge dem möjligheter till återhämtning och förmåga att hantera situationer som blivit dem övermäktiga. Att ge ett ögonblick av tid och rum. En plats som andas liv, trygghet och lugn och ro. Det är en liten ögonblicksbild av min dröm.
Det fina med drömmar är att de är just drömmar, att de ger inspiration till hur jag vill jobba och möta barn och deras familjer när livet är hårt. Det här året har varit så otroligt nyttigt på så många olika sätt, jag har lärt mig en hel del om mig själv och vem jag är. Året har lärt mig att vara ödmjuk inför livets stora gåva, att det finns så mycket som vi som människor inte har en aning om, inte visste fanns eller kunde ana oss till var möjligt. Alla som möter barn dagligen vet hur magiskt det är att vara i barns närhet.
Så jag står rak om min dröm, och drömmer vidare, kanske kanske går den att förverkliga, kanske stannar den vid att bara vara just en dröm? Men det är ju det som är det fina med drömmar eller hur?
Dagens bilder från tumblr.com
