... och det är en härlig vårlördag i april. Mindre än en månad till den där jobbiga dagen, dagen full av minnen dagen som jag önskar att jag kunde radera ur almanackan för alltid, dagen som jag önskar inte fanns. I dag ska jag köpa fint papper och skriva mitt brev. I år ska jag testa något nytt för i stället att vandra längs med sorgsna minnenas stig ska jag minnas med glädje. Jag ska skriva brevet och berätta om allt roligt som har hänt, om stora sonen som spelar med glädje, om hans student förra våren och att han gör det han vill, om barnen som besegrar rädslan och om min egen besegrade rädsla. Jag ska berätta om den där dagen när jag fyllde 40 och vi åkte till en av de vackraste platserna i Skåne, Haväng. Jag ska berätta om mina drömmar, om min längtan och kanske om den där allra hemligaste drömmen om att skriva, den som jag inte vågar ta tag i ordentligt, men som hela tiden pyr runt omkring mig.
Jag vill berätta om minnen jag delar med dig små fragment från min barndom som i bland ploppar upp för i drömmarna kan jag höra din röst, dina kloka ord och tankar, jag har läst dina brev till mig och funderat på hur det hade varit om om inte fanns. I dag är så mycket annorlunda, forskningen som gått framåt med nya läkemedel och nya sätt att hålla koll på blodsockret. Jag hittade av en slump bland mormors saker den dagbok du skrev 1957 det året när du fick din diabetes, om dina veckor på sjukhus och jag jämför det med hur det är i dag, så annorlunda, så otroligt annorlunda.
Och när brevet är klart ska jag lägga det i ett kuvert men inte stoppa det i lådan tillsammans med de andra utan jag har andra planer. Men oavsett så ska jag inte gräva ner mig i år, jag ska hålla näsan ovan vattenytan och flyta. För snart har det gått 32 år...en eon av tid.
(Dagens bilder från
tumblr.com)
