Hur är det möjligt?

I Sverige betalar vi skatt till stat, landsting och kommun samt kyrka om man nu är medlemmar i den. Den svenska välfärden är fantastisk men jag har en stilla undran vart tar mina skattepengar till landstinget vägen? Jag undrar vad ni i regionen gör för våra pengar för den kommer inte sjukvården till del i den mängd som behövs.

I kväll känner jag mig maktlös, maktlös över att inte räcka till. Över att tvingas prioritera min tid på jobbet så hårt utifrån det barn som  behöver mig mest. Att hålla en hand hos ett oroligt barn har någon av våra landstingspolitiker provat det? Att samtidigt behöva sätta en infart, lirka, leka och försöka skapa tid i en stressad situation och barnet sedan rycker undan sin hand av rädsla samtidigt som du vet att behovet av vätska är akut. Att arbeta med sjuka barn där det inte finns riktigt med tidsramar, där vi ibland arbetar mot klockan och där vi ibland misslyckas med små moment men lyckas skapa en begriplig helhet. Att förtroende spolieras pga stress, att barnen prioriteras annorlunda än vuxna och att det idag här och nu inte finns tillräckligt många händer för att hålla dem trygga i en otrygg situation. Det finns ingen som har bett om att bli sjuk, att skadas i en olycka och att behöva lång eller kortvarig sjukhusvård. Vi som jobbar inom barnsjukvården går på knäna i att vårda era barn. Vi jobbar hårt för att det ska finnas trygghet i en otrygg situation. Vi jobbar för att värna om våra allra minsta, om våra sköra små liv men var finns respekt för oss som arbetar med vård, var finns respekten från våra arbetsgivare och organisatörer? När ska någon se att det här inte är hållbart längre? När inser ni att den svenska sjukvården är ett sjunkande skepp och att kaptenen för länge sedan har lämnat fartyget. Det går inte att spara sig ur detta, det finns inte någon möjlighet till det. Jag är rädd för den dagen det händer något allvarligt, rädd för att inte kunna hålla ihop, rädd för att göra fel pga stress, ohållbar arbetssituation och bristande patientsäkerhet.

Vad kan göras då, ge oss mer händer, slopa anställningsstoppet i regionen, anställ mer sköterskor, läkare och undersköterskor och ge oss möjlighet att göra vårt jobb utan att sätta patientsäkerheten i farozonen, ge oss möjlighet att vidareutbilda oss och bygga upp en trygg barnsjukvård. Ge oss förutsättningar att göra det som vi är bäst på, nämligen att ta hand om svårt sjuka barn och att förbättra den sjukvården, inte försämra den. Det ska bli intressant att se vad framtida studier ger för evidens för det som sker just nu inom svensk barnsjukvård? Mycket intressant. För botten måste vara nådd nu...