32....

32 år sedan jag den där kvällen den 18 maj sa hej då för en livstid, inom mig visste jag nog vad som skulle hända, den 19 maj skull vi inte åka in till dig på sjukhuset, jag skulle först till skolan, andra klass och sedan på Friluftsfrämjandets Strövarna med kompisarna och nästa besök på sjukhuset i den större staden var planerat till dagen efter det, men så blev det aldrig. I stället kom mormor, morfar och en av mina mostrar i morfars svarta amazon, deras ohyggliga budskap och det faktum att du helt plötsligt inte fanns. Din kropp gav upp, år av kämpande mot diabeteskomplikationer tog ut sin rätt och först som vuxen har jag förstått vad som hände att du inte hade något val, att det inte fanns något annorlunda slut och att det inte var mitt fel. Det fanns tillfällen under min uppväxt då jag trodde att du bara gett dig av, år då jag varit arg på dig för något du inte kunde påverka eller göra något åt. År då jag saknat dig så att det gjort ont, i år är det ett sådant år, allra mest ont gör de ljuva dagarna i maj kring den här veckan och de här datumen är det som starkast. Jag försöker dock inte gräva ner mig, men det är så svårt just i år, andra år har jag hanterat det både bättre och sämre men just i år är det massor av faktorer som påverkar och som gör ont. Jag vet egentligen inte vilken av dagarna som är värst, den 18 eller den 19 maj, för båda dagarna gör så ont i år men det är bara att ta sig igenom och låta det berika. Önskar alla andra en underbar Pingst.

(Dagens bild: Makens Iphone över skånska rapsfält)