Vilken härlig helg...

... men även en sorglig helg som vi lägger bakom oss. Att två föräldrapar mist sina fina flickor är nog inte någon som inte har berörts av. Och det gör ont i hjärtat över den förlusten som så många delar.
På skolavslutningsdagens morgon fick även en gammal själ gå till sin sista vila. Min vän förlorade sin mor precis som det var sagt och på sommarens första dag.
För det var ju det det var i fredags, sommarens första dag, och vi har tänt ljus för denna själ som nu vilar i lugn och ro. I fredagskväll när vi nåddes av sorgebeskedet var vi på vacker studentskiva och det kändes rätt att blicka ut över den vackra nejden och viska ett farväl i vinden.

Under gårdagen som startade med underbar frukost ute så var det tryckande värme, det var änglavakt och fantastiskt prinsbröllop som två av fem satt bänkade till. Mannen, sonen och hans kompisar hade änglavakt då de blev påkörda av en motorcykel på väg till Lund och biobesök i går kväll, de klarade sig fint eftersom det var låga hastigheter men motorcyklisten fick åka till sjukhus i full akutmundering med stödkrage och allt. Men så vitt vi vet mår även hen efter omständigheterna bra.

Och så det otroligt vackra prinsparet, vilken kärlek och vilken styrka de har i varandra, min värmländska själ är extra stolt över så fint hertigpar. 

Och så det bästa av allt, sommardagar på däcket, att ligga och sjunga sommarsånger och bara vara, skratta tillsammans i en enda hög, älskade barn hoppas ni får en magisk sommar!

Här hemma planeras det för mitt första midsommarfirande på några år, vi ska bara vara, njuta av förhoppningsvis bra  väder tillsammans, av god mat och fina vänner. Och ja jag har börjat att baka nyttiga matbröd igen, denna gång är det en vetesurdeg som är på gång.

Brev till himlen

Så har det gått ett år igen, många är de de där åren, många år sedan din röst tystnade och du fick lämna det skal som din kropp utgjorde och din själ kunde flyga fri.

Om det fanns en väg till himlen som kunde utnyttjas en dag om året så skulle jag ta mig till dig, dela allt som hänt på ett år, med och motgång, glädje och sorg, glada dagar och tråkiga dagar och du skulle göra så där som du gjorde när jag var liten och satt i ditt knä, nämligen lägga en hårslinga bakom mitt öra och viska att allt ordnar sig.

Jag har läst dina dagböcker och dina brev, med dina ord och tankar, så rörande, så varsamt nerskrivna på randigt papper skört av ålder nu. De finns i en låda och ofta har jag tänkt att jag borde ställa undan dem men det går inte, jag kan inte släppa dem fast jag borde vara vuxen nog, redo att släppa taget om en del av mina minnen.

Mer på temat må bra...

Lite skrev jag om det i helgens inlägg, om vikten av balans mellan kropp och själ. Jag har insett att hos mig går det måendet hand i hand och i perioder så kan det vara tufft, vissa saker är återkommande som sorgen efter min mamma, men den är otroligt genombearbetad och jag har god distans till den allt som oftast, det är i princip bara maj månad som är svår, och som jag får jobba med under vissa år. Bakom mig har jag två tuffa sådana år så jag hoppas att det i år blir lite lättare och enklare, att våren helt enkelt blir lite ljusare.

Å andra sidan är förluster aldrig enkla att bearbeta, att hantera och ta ställning till. Ibland tvingas vi göra val som vi egentligen hade velat vara utan, val av tvång, eller av fri vilja för att man inte räcker till, eller blir så rådvill att de logiska alternativen tar slut och hjärnan går i baklås.

När jag hamnar i sådana situationer har jag lärt mig en sak, att skriva mig ur det och det är något som jag tillämpar just nu, att skriva mig ur det samtidigt som jag går iväg på samtal, samtal som ska hjälpa mig att hitta tillbaka till mitt vanliga starka jag.
Så om bloggen är tyst beror det inte på ointresse, om jag verkar disträ och inte kommenterar så är det för att  jag läser, tänker, vrider, vänder, formulerar och formulerar om. Skapar och försöker att låta bli att ramla ner i mina fallgropar. Att navigera med känslor som kompass fungerar sällan bra, men att hitta vägen bland alla skuggor genom att ta sikte på det som är starkast - kärleken gör att det blir lite lättare. Just nu är det kärleken som är min polstjärna, det och hoppet om att allt ordnar sig bara det får tid att falla på plats.

Hur gör du när du hamnar i en svacka?

32....

32 år sedan jag den där kvällen den 18 maj sa hej då för en livstid, inom mig visste jag nog vad som skulle hända, den 19 maj skull vi inte åka in till dig på sjukhuset, jag skulle först till skolan, andra klass och sedan på Friluftsfrämjandets Strövarna med kompisarna och nästa besök på sjukhuset i den större staden var planerat till dagen efter det, men så blev det aldrig. I stället kom mormor, morfar och en av mina mostrar i morfars svarta amazon, deras ohyggliga budskap och det faktum att du helt plötsligt inte fanns. Din kropp gav upp, år av kämpande mot diabeteskomplikationer tog ut sin rätt och först som vuxen har jag förstått vad som hände att du inte hade något val, att det inte fanns något annorlunda slut och att det inte var mitt fel. Det fanns tillfällen under min uppväxt då jag trodde att du bara gett dig av, år då jag varit arg på dig för något du inte kunde påverka eller göra något åt. År då jag saknat dig så att det gjort ont, i år är det ett sådant år, allra mest ont gör de ljuva dagarna i maj kring den här veckan och de här datumen är det som starkast. Jag försöker dock inte gräva ner mig, men det är så svårt just i år, andra år har jag hanterat det både bättre och sämre men just i år är det massor av faktorer som påverkar och som gör ont. Jag vet egentligen inte vilken av dagarna som är värst, den 18 eller den 19 maj, för båda dagarna gör så ont i år men det är bara att ta sig igenom och låta det berika. Önskar alla andra en underbar Pingst.

(Dagens bild: Makens Iphone över skånska rapsfält)

Sorg

Minnen, sommardagar i trädgården, barn som springer runt våra ben. Sen kväll, du ringde och vi fick hämta hem en son som inte vågade sova borta riktigt än, några veckor senare görs ett nytt försök, som går bra. Minns ditt skratt i pulkabacken, ditt leende när jag berättar att vi väntar barn och att det är tvillingar. Jag minns dig, min vän skrattande över en pizza i skolan på en av de pizzakvällar vi ordnade åt barnen, jag minns ditt leende så fort vi möttes och hur du kunde lysa upp en hel värld. Hur vi gjorde jordgubbstårta till skolavslutningen och hur vi slet vårt hår med frågor till tipsrundan.

Sen blev killarna stora, du fick ditt första besked men var så otroligt positiv och skulle fixa detta, behandlingar, operation oavsett när vi träffades mådde du kanske inte så bra men du var så oerhört positiv, och du fixade det. Sommaren när grabbarna gått ur åttan gick du på underhållsbehandling, fortfarande lika sprudlande om att du skulle fixa det, vi grillade, snackade en hel kväll. När killarna gått ur nian sågs vi bara som hastigast, oftast när vi lämnade och hämtade, i bilen ständigt på väg, vi hann inte riktigt med varandras livsbanor efter det att grabbarna gått ur högstadiet. I vintras fick jag höra att du blivit sjuk för tredje gången, ofta har jag tänkt ringa men inte vågat och nu är de för sent. I morgon tar vi avsked och du min vän fattas mig. Vi tänder ljus för dig och kommer alltid att minnas din positiva energi!

En stund på jorden

Livets skiften, vi har alla vår stund på jorden, denna vackra blå planet. I dag har vi tagit farväl av en körkollega och samtidigt där och då en lite nyfödd som vilar trygg i sin faders armar, en själ mot en annan själ, ger plats men samtidigt skapas ett tomrum.

Sorg är så stort, så mycket och tar sig så olika uttryck, i bland finns den där knivskarpa smärtan av en ny förlust och en molande längtan efter en gammal förlust, men sorg finns, bearbetas, får nya uttryck, ger livserfarenhet och tro det eller ej sorg kan vara berikande och ge själen utrymme att växa och hitta nya vägar på livets stig.

Kontrasterna i mitt liv just nu är stora, den trygga vardagen hemma, allt som är på jobbet och på fritiden ger trygghet men är också lite av energitjuvar. i Helgen hoppas jag på vackert höstväder och en chans till återhämtning tillsammans med familjen!

Till Minne

Av en fin själ som gick bort den 31/12 2009. Här hemma tänder vi ljus och minns alla ljusa minnen. Våra tankar finns hos våra fina släktingar och hos mina fina svärföräldrar i detta nu!