Svängningar

Att leva med diabetes är en utmaning, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, aldrig semester eller lov, ständigt koll på kolhydrater, mat vikt upp eller vikt ner, varje blodsocker eller cgm-värde (ni vet en sensor med avläsare) analyseras och ställs mot mängd insulin som ges eller som givits i basaldos. Den ständiga rädslan för att bli låg, för att ligga för högt och allt däremellan. Rädslan för följdsjukdomar, oförstående människor som tror att om du bara äter rätt så behöver du inte ta insulin, eller så blir du frisk. Att ingen förstår att nej, det finns ingen bot mot diabetes typ 1, ingen medicin som magiskt lagar en trasig bukspottkörtels insulinproducerande celler i de langerhanska öarna.

Ibland blir jag trött på människors frågor, men hellre frågor än dumma förutfattade meningar om diabetes.

Jag är född med en dålig genpol, emottaglig för autoimmuna sjukdomar. Min mamma avled i följdsjukdomar av diabetes, blind, njurskadad och 34 år gammal orkade inte hennes kropp mer utan den gav upp. Det är en av mina referenspunkter till diabetes och jag  grät den dagen jag fick beskedet att det var typ 1 som jag har, för jag visste vad det skulle innebära för mig. Men så mycket har hänt sedan dess, dagens behandlingar med insulin, och smarta mätare gör att jag har en bukspottskörtel på utsidan som håller koll på mina värden, livskvalité med sensor och avläsare och så enkelt att hålla koll på när värdena sjunker riktigt lågt. Jag har med  bra behandling, bra Hba1c  (långtidsvärde) en god prognos att leva ett bra och långt liv, hela fötter utan tryckskador, jag motionerar regelbundet och mediterar, försöker att sova ordentligt och äta rätt. Visst jag har problem med vikten som jag försöker balansera och och jobba med hela tiden och jag tycker inte om när folk kommer med kommentarer kring oj vad du gått upp i vikt eller ner, det är inte det viktigaste i vårt otroligt vikthetsade samhälle, fråga i stället om hur jag mår? För mina kilon är inte jag, mina blodsockervärden är inte jag, diabetesen som finns i mitt liv styr inte mig, den påverkar mig men den får aldrig ta över mitt liv så totalt. Jag är jag, alla pusselbitar tillsammans och det är det viktigaste, det och att alla vi som har diabetes har vår historia, med dumma, korkade frågor i bagaget och så de som ärligt är intresserade och vill veta mer som en av mina kollegor i dag, som nyfiket undrar hur det fungerar och varför.

Om ni vill få en bild av hur det känns läs då här för Diabetesmannen sätter ord på en av de värsta upplevelser man kan ha som diabetiker.

Kram & trevlig helg!