Så har det gått ett år igen, många är de de där åren, många år sedan din röst tystnade och du fick lämna det skal som din kropp utgjorde och din själ kunde flyga fri.
Om det fanns en väg till himlen som kunde utnyttjas en dag om året så skulle jag ta mig till dig, dela allt som hänt på ett år, med och motgång, glädje och sorg, glada dagar och tråkiga dagar och du skulle göra så där som du gjorde när jag var liten och satt i ditt knä, nämligen lägga en hårslinga bakom mitt öra och viska att allt ordnar sig.
Jag har läst dina dagböcker och dina brev, med dina ord och tankar, så rörande, så varsamt nerskrivna på randigt papper skört av ålder nu. De finns i en låda och ofta har jag tänkt att jag borde ställa undan dem men det går inte, jag kan inte släppa dem fast jag borde vara vuxen nog, redo att släppa taget om en del av mina minnen.
Fina Nettan. Mitt hjärta brister när jag läser dina ord. Kärleken, saknaden och smärtan. Längtan efter en älskad förälder. Jag tänker på dig vännen och sänder stora varma kramar. Och du, inte behöver du släppa taget om dina minnen. De är dina och kan aldrig tas ifrån dig. Vårda dem och finn tröst, styrka och känn dess kärlek.
SvaraRaderaTa hand om dig och tänker på dig.♥
Kram Lotta
Så vackert skrivet, Nettan. OCH talande om sorgen, saknaden och aldrig mer...
SvaraRaderaMinns att du förr sagt att denna tid på året är jobbig för dig, och det förstår jag. Ha kvar breven nära dig, låt dem ligga där...
Det är fint, och rätt.
Stora kramar från mig!!