En vän har skrivit en fantastisk text på facebook som jag väljer att lägga upp här på bloggen i dag, en text som för mig har betytt mycket då jag möter de här barnen dagligen, både i min yrkesroll och på hemmaplan. Eftersom jag tycker mycket om hennes text så tycker jag att den bör komma fler till del, så den finns nedan i sin helhet samt länk till facebook.
Varför är detta då så viktigt för oss på hemmaplan och inte bara på mitt jobb? Jo detta eftersom en av Willes bästisar med råge kvalar in under detta och är en pojke som jag tagit under mina vingars skugga och som alltid är välkommen här hemma hos oss och det vet han, alltid när han är här fungerar det så bra och jag tycker det är viktigt att det ska få vara bra. Det är så viktigt att inget barn utsätts för utanförskap, att de får finnas i ett sammanhang och att vi som vuxna har ett stort ansvar i detta! Det är vi som pratar och som har åsikter som vi för över på våra barn och eftersom små grytor också har öron att lyssna med så gäller det att vara lyhörd och tänka på vad man säger. Barn är oskyldiga och inte ett enda barn på denna jord föds elak. Så ta vara på barnen för de är vår framtid!
"Barnen ingen orkar med...
En liten fuktig hand smyger sig in i min. En svettblank panna emot min överarm. Luften är stilla och tyst. Alldeles nyss var det kaos. Saker som flög. Sparkar och hårda ord. Ledsna kompisar, förorättade, besvikna, sårade. Känslor omöjliga att lägga band på. Svåra att hantera. Nu är hen lugn. Nära mig. Vill bara bli kramad. Lyssna på saga. I det tysta rummet med den stängda dörren. Precis vad hen behöver just nu, som jag vill ge. Utanför väntar 20 andra barn som också behöver mig.....Hur ska man prioritera?
Jag möter dem hela tiden via jobbet. Barnen som är mer än många andra. Otroligt aktiva. Utåtagerande. Ilskna. Besvikna. Oförmögna att hantera allt som brinner, pulserar, värker inom dem. Barnen som "alla" är trötta på. Som kompisarna är rädda för. Som andra föräldrar som hämtar och lämnar ser ner på, ogillar skarpt. Kanske avskyr? Med viss förståelse, vem skulle inte känt vrede om ens eget barn blev utsatt för slag och sparkar? Oro? Vem hade inte haft en klump i magen om man visste att ens barn varje dag gick till skolan och var rädd?
Jag nickar och lyssnar när föräldrarna pratar, om de barnen som de tycker är jobbiga. Som stör klassen. Är dumma och elaka. Jag hör vad de säger, förstår dem till viss del, men ändå, det är ju för sjutton inte de här barnens fel. Det är ju världen som tittar på!
Vad är det vi utsätter de här barnen för? De som behöver en vuxen nära sig mest hela tiden, men blir inslängda i grupper om 25, med samma yttre förutsättningar som alla andra, trots att de är inre är helt annorlunda?!? De barn som inte är förmögna att göra det vi ber dem, det som krävs, det som man bör kunna...? Barnen som faller utanför....hur ska vi rädda dem?
Jag tror de blir fler och fler...barnen som behöver bäras med extra mjuka handskar. Som behöver guidas. Som varje dag behöver påminnas om rätt och fel. Få hjälp med att hantera sitt känsloliv som då och då löper amok. Hjälp att reda i situationer. Som glömmer hela tiden att det inte är ok att slåss. Som inte klara rätt och fel enligt våra traditionella normer. De blir fler och fler, samtidigt som vi vuxna omkring dem, i skolan, blir färre och färre.
Vi kan inte längre försvara att skolan som skall vara för alla, egentligen bara är till för de som är stöpta i den formen som vi kallar "normal". Det är rent ut sagt för jävligt. Jag är vanvettigt trött på den här acceptansen vi försatt oss i, stilla på röven, betraktandes, tyst gnällandes, om att resurserna brister. Samtidigt som ingen, absolut ingen, vågar skrika högt och rejält. Jag undrar om man inte på sätt och vis kan kalla det barnmisshandel? Att utsätta barn för en miljö de inte är förmögna att hantera.
Oavsett orsak och källa till den stigande procenten barn som behöver mer uppmärksamhet och hjälp, är slutsatsen den samma, vi kan inte låta det fortgå! Jag ber er, alla föräldrar som märker de där barnen...som hör om de barnen...som vill avsky dem för att de bråkar med ert eget.....var en större människa. Det sista den lilla flickan eller pojken behöver är att höra andra barn och föräldrar omnämna hen som dum, bråkiga och elak. Gå högre. Gå till någon som kan göra förändring. Jag ber er alla pedagoger, bli inte den där som vänder ryggen åt, som inte orkar. Som skakar på huvudet. Som gömmer sig för att slippa ta emot när hen kommer. Bli inte den som tror det är fel på föräldrarna, fel på uppfostran. Det spelar liksom ingen roll, här har vi ett barn. Inget barn föds ont, alla barn behöver oss. Vissa mer än andra.
En minut av lugn. När hen viskar mitt namn, böjer sig fram och pussar min hand. När hen ler emot mig med hela munnen. Säger glada ord. Mjuka tankar. En sekund av stillhet. När man ser igenom. Barn. Precis som alla andra barn, bara lite mer humör. Jag ser så många....jag undrar hur vi ska hjälpa dem när vi inte ges verktygen? "
Länk till Vardagsbetraktelser
Kram och trevlig helg
Du har så rätt, och texten är talande. Den säger allt.
SvaraRaderaVi vuxna måste verkligen se de barnen, precis som skribenten gör.
Sista stycket är så fint.
Kramar!
Starka ord, viktiga ord och jag önskar innerligt att vi vuxna tar vårt ansvar genom att ge tid, orka lyssna, orka förstå. Världen kan inte titta på som skribenten skriver! Men alla har ofta så bråttom, resurserna är begränsade, kraven på effektivitet, mål och resultat kommer i vägen för samtalen, de viktiga samtalen. Även som vuxen kan jag känna det så.
SvaraRaderaFör barn som har svårt att göra sin röst hörd, som behöver stöd, support och mycket kärlek - det bästa vi vuxna som finns omkring dem kan göra är att ta oss tid. Var en bättre människa, vänd inte ryggen…så är det och det är det som behövs!
Varm kram!
Lotta