... så gäller det att ta sats och våga hoppa. 3 av 4 (5) provspelningar är gjorda, två av dem gav inget resultat, en av dem får vi besked om i april, och en återstår till veckan. Det har varit tufft, mellan 10-20 sökande, 4-6 som går vidare till omgång två och 1-2 som kommer in, med andra ord så måste man vara mer än suverän för att komma in på någon av de få platser som utbildar unga cellister till professionella musiker. Att som förälder stå vid sidan om är tufft, att peppa, och stötta är inte några problem utan det som är riktigt tufft är att hantera frustrationen som följer när spelningarna gått bra men där chansen att komma vidare är så minimal. Jag undrar ibland om och hur detta ska sluta, vet ju att sonen har reservplaner ungefär lika långt som alfabetet har bokstäver men det hjälper inte när jag ser hans förtvivlan över att backa några steg från det som han drömmer om. Att drömmen som nyss var nåbar inte är lika nåbar längre.
Att som utomstående förstå detta är ännu svårare, att inte förstå varför sonen min gör detta när det finns många andra utbildningar som leder till bra jobb och att han kan syssla med musiken vid sidan om. Men det handlar om precis som många andra val i livet, han vill bli musiker, professionell musiker, visst han hade kunnat välja mycket annat, hans betyg är bra, men detta är hans dröm, och jag kan inte begära att han ska ge upp den nu efter två års musicerande på heltid, inte när han utvecklats så mycket.
Vi diskuterade besvikelser i går kväll under många timmar, hur lätt det är att tro att man har världen inom räckhåll och hur tungt det känns när man är vågskålen eller måttstocken som används. Jag har förklarat så många gånger för sonen att jag aldrig kan bli besviken på honom, att han varje dag fyller mig med stolthet och att jag bara vill hans bästa, att se honom växa och utvecklas. Men det är tufft att stå vid sidan om för jag är partisk och det ska jag vara men jag vet också att det ligger mycket hårt arbete bakom de sökningar och antagningsprov som görs. Och i detta kan inte jag eller någon annan utom han själv påverka, vi kan bara ge förutsättningar och möjligheter till vidare utveckling.
Nu laddar vi om för nästa veckas sökning till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Det blir inte lätt men vi ger det en chans!
Trevlig helg!
Dagens bilder: tumblr.com
Som jag kan relatera till det du skriver Nettan! Och du gör precis det som jag försöker: stötta, förklara, visa all kärlek som vi har, berätta hur stolta vi är vad som än händer, att vi vill deras bästa och stöttar dem i deras drömmar och val.
SvaraRaderaDet är tufft när det inte går vägen, när besvikelsen är ett faktum. Det gör ont som förälder att se, att efter mycket kämpande, träning, starka visioner och passion, så kanske det ändå inte blir som man hoppats. Då är det fint att ha föräldrar, vänner eller andra närstående som peppar och tar emot. För det kommer ordna sig, en dag. Det vill jag alltid tro.
Varmt lycka till nästa vecka med ansökningen till KMH! Så duktigt och jag är mycket imponerad. Så klart ni ska ge det en chans.
KRAM
Jag vill också skicka mina varmaste lyckönskningar till er! Vilket fantastiskt kämpande för att uppnå sin dröm, sitt mål. Jag är full av beundran för alla de som kämpar på som din son gör, trots motgångar i ansökningar går han fortfarande till nästa med alla nerver det innebär och all den anspänning som måste finnas. Fantastiskt väl kämpat och jag önskar att det går vägen för honom.
SvaraRaderaHär hos finns en blivande student som är så skoltrött och som tappat sin fotografdröm någonstans på vägen genom gymnasiet som tyvärr inte gett henne den utveckling hon hade hoppats på. Just nu är hon så villrådig och det bästa vi kan göra är också att finnas där och stötta, uppmuntra till att slappna av i skolstressen och tänka utanför "boxen" hon satt upp för sig själv.
Vi föräldrar kan ju vara så otroligt stolta över våra barn, som kämpar på och strävar efter drömmar eller som försöker finna sin väg genom livet - oavsett vilka målen blir. Vi kan bara vara där för dem och ge dem chansen att växa som människor.
Ha en fin helg!
Kramar
Suz
OCH jag kan relatera. GISSA om jag kan. Jag vet hur det känns då man har ett barn som har ett yrke tydligt framför ögonen, och har så vetat det sen barnet var 8 år. SAMMA med dig.
SvaraRaderaSå fort man ska in på det konstnärliga spåret blir det genast så komplicerat, och konkurrensen så enorm. Det är en så smal stig att vandra. Så smal.
Jag hejar på honom, och kommer han inte in nu så kommer han nog in senare. DET tror jag. Du skrev att han var lite intresserad av college i USA. Det finns ju lite mer att välja på här, fina musikskolor. Men, klart, konkurrensen är stor. DOCK, det finns fler skolor. Vet inte vilken kvot man hamnar i som utlandssökande, men jag VET att de från utlandet är många!!
Nerver krävs, jag vet. Mammornas och pappornas nerver prövas också.
Det är så hemskt att vänta, vänta och vänta på besked.
Nej, många utomstående kanske tycker att drömmarna är just drömmar, men vi som lever mitt i det vet att det är ett livsval. OCH självklart ger vi dem allt stöd vi kan.
Jag är säker på att din pojke kommer att lyckas. Absolut! Det får ta tid. HÅLLER alla tummar för KMH! ALLA!!
Skickar dig, min vän i detta, en stor, stor, stor kram!!!! JAG vet hur det känns. Jag vet!!