Att trotsa en rädsla...

... är att vara modig. Om man aldrig har gjort det, dvs trotsat en rädsla, känt svetten rinna längs ryggraden, känt hjärtat banka i bröstkorgen och upplevt svimmningskänslan då kan jag rekommendera det för att möta det som man är mest rädd för gör en starkare.
Jag har funderat på hur feg jag varit, under många år. Jag har en rädsla stor som ett jättespöke och det är att gå till tandläkaren, det är inget jag gör ofta och det straffar sig, i går var jag tvungen att ge upp, ont i hela huvudet, kunde inte tänka längre och tack vare sonens fina tandläkare som har hand om hans tandreglering har jag insett att dagens tandläkare är inte som barndomens som borrade upp en hel tand utan bedövning. Så med alla känslorna utanpå skinnet träffade jag på en oerhört trevlig tandläkare som tog min rädsla och mina tårar på allvar, som skrev ut antibiotika för att få bort infektionen i roten och som planerar för att ta ut den eländes tanden (något jag är så rädd för) men vågade William så måste jag, och jag vet ju med mig att tanden måste ut för så här vill jag inte må igen. Men rädd är jag fortfarande men jag har tagit ett steg på vägen och för det är jag stolt över mig själv...