Ute smattrar regnet mot fönsterrutan och i soffan kryper vi ihop, en krasslig kille och hans mamma, vi njuter av regnets stilla rytm och funderar på varför man oftast blir sjuk i samband med skolstart? Vi tänder ljus. Startar en DVD och ser hur det skymmer ute. Lugnet sänker sig och febern viker på den givna medicinen.
Eftersom halsen svider lagar vi te med honung i till sonen och det går ner, smakar gott och honungen lenar den såriga halsen. Vi fixar enkel fredagsmiddag med bakad potatis och kräftröra med fräscha grönsaker och många skratt från barnen då pappan gör miner åt deras tokerier.
På kvällen viskas hemligheter fram från dottern till mamman, de skrivs ner i den nya boken med omsorgsfullt vässad penna och sirlig skrift. Låset som omsorgsfullt knäpps igen om drömmar och funderingar, om känslor så stora.
Mina små som inte är så små längre, som börjar vandra på egna vägar, med egna tankar och funderingar, men än så länge pratar de med oss, ännu har vi inte passerat den där tröskeln där mamma och pappa ses som nödvändigt ont under några års frihetsbrytning, innan relationerna landar i det trygga men förändrade.
Tyvärr är det ju ofta så, med sjukdomar, när alla möts igen efter ledighet. Men det ser väldigt mysigt ut. Ja, det är viktigt att ta tillvara på tiden tillsammans, det går så himla fort. . . kram N
SvaraRadera