I går fick jag ett oerhört deprimerande brev som slog undan fötterna på mig för en stund, och för någon månad sedan hade jag bara brutit ihop i tårar och frustration. I natt låg jag och blev irriterad och arg och idag har jag ifrågasatt och fått rätt. Så nu frågar jag er här som läser:
Om du eller någon anhörig/barn blir sjukt vill ni då bli omhändertagna av en utarbetad sjuksköterska? Som är så stressad, trött, ledsen och uppgiven att hon riskerar att göra fel, som inte värnar om er och det ni har rätt till? Inte?
Jag funderar mycket på resultatet av min sjukskrivning, något som jag förmodligen kommer att förlora oerhört på ekonomiskt men som däremot gjorde att jag i stället fick fantastiska hälsovinster. Och vad är egentligen viktigast rätten till att få sjukpenningen beviljad eller rätten att må bra?
Att känna att hälsan och glädjen återvänder och att man orkar jobba igen och vara glad på jobbet. Jag vet att det viktigaste är inte pengarna utan det är hälsan, med en kronisk sjukdom som skulle kunna sabotera hela mitt liv rätt så ordentligt så är jag tacksam för det liv jag har, att jag varit förnuftig nog att gå ner i tid för att få mer balans och mer ork gör sitt till. Nu har jag gnällt färdigt och stänger dörren till detta kapitel av livet, för vårt socialförsäkringssystem ska inte sätta käppar i hjulet för mitt välmående!
------------------------------------
Nu återvänder jag till min surdeg, idag är det dag tre, degen ska matas och den ser fin ut, får förmodligen byta burk eftersom den riskerar att bubbla över annars! Sonens paprikaexperiment pågår och snart kommer vi få dela på de plantorna och plantera om dem, de växer så det knakar och i min surdegsburk bubblar det, denna gång lever jag på hoppet om att baka surdegsbröd på lördag så att vi kan äta färskt bröd till frukosten på söndag! Me like!
Det växer så det knakar och det bubblar i burken (dag 3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En rad eller två uppskattas alltid, kul att just du tar dig tid!♫♪♫