Vi går på stigen genom skogen, lyssnar till regndroppar som faller, kartan vi håller i handen ska leda oss rätt. Ni lutar era huvuden över kartan, pekar med fingret och visar var vi är.
Vilken sten som är utmarkerad, och vilken stig vi är på just nu.
Bortanför stenmuren som korsar stigen skymtar något oranget och vitt, kodsiffror kollas, stämmer de överens undrar du medan du läser upp siffrorna och sedan stoppar ner pinnen med chipet i enheten som piper till svar. Kartan passas med hjälp av pappans kunskaper, vi följer en ny stig denna gång, med mycket ris och kvistar, du tycker att det är en "ilsken skog" den här gången.
Över stockar över stenmurar tar vi oss fram, rätt vad det är snubblar du till och åter igen får jag din hand i min, ett tecken på trygghet att du inte är ensam i skogen. Det prasslar i löven och en liten groda kikar fram på väg någonstans i vår underbara natur. Givetvis måste det utforskas. Än är inte tävlandets allvar det som är viktigt, tids nog kommer ni ha ben som långbenta föl och flyga fram över stock och sten, då kommer inte tiden finnas att kika på den där grodan eller att lyssna på regndroppar som faller ner mot granskogens mossa.
Vi går vidare och kommer slutligen i mål, i en gammal lada, på oslipade brädor intas lunchen med goda mackor och saft, belöningen efter en god tur i skogen, innan vi åker hem kontrolleras resultatet, tja inte s å tokig ändå när man bara är fem och ett halvt år och orienterat i en ilsken skog!
Jag är glad att ni mina barn får komma ut i vår vackra natur, se skogen för vad den är och att det inte är farligt utan att det finns mycket spännande att upptäcka.
(Långa fingrar = Den sk sportidentpinne som används för att stämpla med under en orientering, den gör att fingret man sätter den på ser ut som ett långt finger enligt Nea)
Om harmoni i livet, om vardagspusslet och få allt att gå ihop
Härligt med skogstur!
SvaraRaderakram