På fint papper...

...skriver jag ner orden, orden som ger minnen om det
år som gått, om saker vi gjort tillsammans och som de gjort på egen hand. Sagor
vi läst, utflykter vi gjort, stenar vi samlat, om minnen som vi byggt och som
alltid kommer att finnas där.

Jag har en tradition, en sak som jag började med när tvillingarna var små och vi hade haft det tufft med prinsessans start här i livet, för att bearbeta började jag skriva när jag nattetid satt brevid hennes säng på sjukhuset, om saker jag ville att vi skulle uppleva, se och göra tillsammans med henne och hennes tvillingbror. Nu, om sex dagar är det dags, då fyller våra underbara, busiga, glada tvillingar fem år. Fem år som har gått så snabbt, för fem år sedan fanns de där men än hade vi inte hört deras röster, kämpat med allt som uppkom efter förlossningen, rädslan och sorgen som vi fått bearbeta under en tid som sedan förvandlades till glädje. Varje år försöker jag fästa året som gått på papper, hittills har jag skrivit fyra brev (totalt 8), brev som de ska få på sin 18-årsdag, i år är det dags för de femte breven. Ibland flödar orden och jag skriver klart breven på en timme, men ibland tar det mer tid. I år är det ett år när det tar tid, så jag hoppas att det lossnar under veckan.


Nu till något annat:
I dag läste jag ett blogginlägg hos en av mina favoriter En mammas dag/Weronica, ett inlägg som berörde djupt och som visar hur sårbar man är som förälder och hur högt man värnar om sina barn, att de ska vara trygga både hemma och i vardagsmiljön i skolan/förskolan. Så i mina rader till mina barn detta år lär det nog finnas med en rad som även berör det ämnet om hur man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Det har varit min tanke länge och ibland undrar jag om jag inte fått sota för den tanken när de gäller min store son som alltid varit genomsnäll i skolan, som inte vill orsaka konflikt och mår dåligt när det är stökigt i klassen och andra är ledsna. En kille som känner med andra utan att för den skull klassas som en "mes". Som förälder har man ett ansvar för att barnen ska må bra och skolan har också ett ansvar för att barnens arbetsdag ska vara trygg och säker och däri ingår inte kränkningar av varandra. Det är lätt att skydda sitt eget barn och sig själv genom att stoppa huvudet i sanden och tänka att så skulle inte mitt barn göra. Men det är ärligare att se sina barn för vad de är, hur de gör och ge dem goda grunder, värderingar och normer för vad som är ok. Kanske konservativt vad vet jag, men jag ser hellre att barnen står upp för varandra än mot varandra. Jag ser också en skillnad mellan mina tre barn som alla är olika, min oro för dem är inte jämn och lik för vart och ett av dem utan den är annorlunda för varje barn. En sak har jag lärt mig under mina femton år och det är att barn är barn, de gör inte som man säger till dem utan som man gör själv, för min del så handlar det inte om mina barn och andras ungar, för barn är just det barn och de behöver få vara barn med trygghet, gränser, och att vi som föräldrar ger dem de verktyg de behöver för att bli kloka vuxna!
Så nu tänker jag ta lördag, städa färdigt, spela spel med mina barn, äta en god middag och kolla på Flyga drake!