Trösterikt

Att befinna sig 61 mil hemifrån är inte alltid lätt, att ha fått växa upp med musik, med instrument skapar förutsättningar men även krav, längtan och förhoppningar. Just nu tillbringar sonen många timmar per dag instängd i ett litet övningsrum, tillsammans med sina instrument, allt för att förbereda sig inför sökningarna till de olika musikhögskolorna runt om i landet. Varje dag här hemma får jag rapporter om timmar med cellon eller timmar framför pianot, ett instrument han började med för två år sedan och enbart för att kunna söka in på musikhögskolan för att få bättre koll på satslära inom musikens egna språk. Att varje dag kämpa så, jobba flitigt och vänta och längta fyller gärna en ung man med frustration över drömmar som kan krossas genom ett ord vid en audition.

Samtidigt här hemma sitter vi, hans trognaste hejarklack, de som håller honom kärare än allt annat och som bara önskar att han ska få förverkliga sina drömmar. Att välja musik som karriär är att leva med något som innebär mycket känslor, att då som utomstående förstå detta kan vara svårt. Att inte förstå varför en dröm inte ges upp efter första eller andra misslyckade antagningen, för det handlar inte om att man inte är tillräckligt bra utan det handlar om knivskarp konkurrens, om nerver som ligger utanpå och nerver som kan sabba en hel audition.

Det som gör det hela trösterikt är att vi nu är luttrade, vi har gjort det här förut men nu gäller det verkligen, det är satsa allt den här gången och om några veckor drar det  igång, då lever vi med nerverna utanpå och håller tummarna hårt, blir vi disträa eller frånvarande så vet ni varför!

Och till dig min käre son, kämpa, ge inte upp vi förstår mer än vad du tror, när du är nervös och spänd så finns samma känsla hos oss, när du är frustrerad förstår vi din frustration och när du är lycklig är vi lyckliga med dig! Kämpa nu det är bara några veckor kvar! <3 p="">