Att leva fullt ut...

... och att ta itu med problemen när de landar på ens tröskel och skriker en rakt i ansiktet.

De senaste 4 - 5 månaderna har varit hemska, hur hemska har jag inte låtit er få veta eftersom jag hållt skenet uppe utåt, jag har jobbat som vanligt, gått i skolan som vanligt men jag har varit så trött, oerhört trött. Vardagen har i princip ätit upp mig och jag har skjutit problemet framåt i tiden i väntan på mitt planerade läkarbesök.

Ibland när min man frågat mig vad jag gjort en ledig dag så kunde svaret helt enkelt bli att jag sovit halva dagen och när blodsockret sjunkit lite så att jag haft möjlighet att fungera normalt fått göra allt i rakethastighet för att hinna med. Men det har slitit på mig, cellerna är trötta nu.

 Visst har jag vetat vad det berodde på och på att det som behövdes var en enkel komplicerad medicin, en medicin som hos friska finns naturligt men som saknas hos mig. En medicin jag hade hoppats slippa lite till men nu var det ett faktum, i början av mars träffade jag min läkare och vi gick igenom alla prover vi tagit, allt såg så bra ut, allt utom de viktigaste proverna som betydde mest för mig, nämligen mitt långtidsvärde för blodsockret och mina nivåer av insulin, dessa värden var på ren svenska helt åt skogen...
... men nu är jag äntligen på väg åt rätt håll, insulin regelbundet, lika regelbundet som Skalmans mat och sovklocka. Mat och insulin är en oslagbar kombo och på bara något dygn mår jag äntligen bättre, det känns klarare i huvudet och trötthetens förlamning har släppt lite men än kan bakslag slå till det är jag oerhört väl medveten om. Diabetes och jag har varit kompisar hela livet av olika anledningar. Men om ni har frågor hur jag mår, speciellt ni som känner mig så tveka inte att fråga, jag lovar att svara på oklarheter och till er har jag en önskan om tålamod med mig just nu under den närmaste perioden eftersom humöret kan påverkas rejält!

Kramar och Glad Påsk!

(Alla bilder idag från tumblr.com)