Att ändra kurs, att passa kartan och att ta sikte på målet

En kompass är bra att ha, oavsett om vi pratar om en inre eller yttre kompass, något som får en att ta ut riktning både emotionellt, psykiskt eller fysiskt. Ger mig aldrig ut i skogen utan kompass, numera finns det ju oftast en i varje Iphone eller androidmobil eller att ladda ner som app, i min familj finns dock två hederliga vanliga kompasser också med tanke på makens orienterarbakgrund så är vi hyfsade på att läsa kartor, de flesta av oss i varje fall. Sonen har dessutom tagit det steget längre och ritat en egen världskarta för att få koll på hav och världsdelar, så fin tyckte hans fröken att hon tog tillvara på sonens kreativitet och kopierade upp den till klassen! Här är de första fyra delarna av Willes världskarta!

Men det här med yttre respektive inre kompass då? Den här veckan har min familj varit hel, jag fick chansen att bli ledig i sex dagar mot ett långt arbetspass om nästan 18 timmar, en morgontur och ett nattskift på samma dygn och i vanliga fall gör jag inte sådana saker. Jag jobbar nästan aldrig natt då det körde slut på mig fullständigt för snart två år sedan men det här bytet kändes ok eftersom det gav mig mer tid till familjen, och bra återhämtning. Här kommer mina funderingar om den inre kompassen in, att jag vet var mina gränser går och hur mycket jag orkar, för alla orkar vi olika mycket och så ska det vara!

Yttre kompass då? Var är jag på väg? Vad vill jag uppnå? Tja jag får väl helt enkelt göra som alla orienterare gör, jag får passa kartan, ta sikte mot målet och sen springa av bara ...  Går det så går det, men jag tänker vara rädd om mig själv på vägen för min egen hälsa är viktigast. 

Använder du som läser någon kompass?

" They say you have to get lost to find yourself. But if I'm going to loose myself I have to trust  I'll be pointed in the right direction"

~~~~~~~~

Här hemma blir det en lugn helg, biobesök väntar för mannen och mig, vi har besökt nya köpcentrat Emporia (barnen och jag igår), stort, vackert, påminner om tja jag vet inte vad? På Tv har det varit Erin Brocovich, och  i kväll väntar säsongspremiären av Dowton Abbey och jag vet att jag kommer sitta klistrad. Vi försöker fånga dagen då det snart är dags för store sonens avfärd till de värmländska skogarna igen på måndag och sen dröjer det till jul innan vi är alla samlade igen, men veckorna fram tills dess går så snabbt!

(Bild 1, egen, 2&3 tumblr.com)