Igår var en annan dag

Jag skyller det på tröttheten av att ha jobbat natt, att känslorna tog överhanden. Surfade runt bland bloggar igår kväll och stötte på något som gjorde min egen sorg, den som jag alltsom oftast stoppar undan djupt inom mig bubblade upp till ytan. Det var dock skönt att få krypa ihop hos mannen min och låta tårarna rinna samtidigt som jag kämpade med mina tankar. Men tillslut kom jag fram till att jag är jag och jag duger så kändes det ändå rätt ok efteråt. Det kändes rent inombords.

Även om förlusten är gammal och alla förutsätter att man gått vidare så finns det ögonblick när det var som igår och inte snart 30 år sedan. Det kan vara ett ord, en doft eller något annat som gör att sorgen vaknar och blir så nära.

Kan du se mig?

Var du än är kan du se mig, oss i vår vardag?
Tre fina barnbarn som växer ur sina skal
Tre fina som gått från små till större
Liten som nu blivit stor
Kan du se mig var du nu än bor?

I bland undrar jag så

Vad hade det blivit om du fått leva kvar här ändå

Med den kunskap jag har nu och här

förstår jag oändligt mycket mer
Mer än när jag åtta år gammal stod där brevid.

Oddsen var aldrig på din sida min kära mor

det förstår jag nu när jag läser de papper jag har kvar
läser mellan raderna om det som aldrig sas.

Men det hindrar mig inte från att fundera och

tro att du fick det bättre där du nu bor.

Men någonstans inom mig finns sorgen idag

att se andra som har det som jag inte har.