... och vardagspussel. I vår familj finns en människa, ett barn som i princip är vuxen och som alltid ställer upp, som fixar, busar och finns till för sina småsyskon. Ofta är han räddningen när ett problem ska lösas och ingen annan kan, så ställer han upp. Oavsett om det ur småsyskonens ögon gäller komplicerat legobygge, eller hålla handen med liten syster när det är läskigt på TV. Eller när jag, familjens projektledare har felplanerat så nog tusan ställer han upp bara han kan.
Jag är stolt över min (vår) 17-åring, i helgen när vi hade nattgäster, två busiga flickor och en liten kille så fick Wille sova i hans rum, inga problem. Mysigt hade killarna trots nästan 10 års ålderskillnad. Eller nu när Nea varit sjuk så har han tagit sig tid till att bara vara med henne.
Visst kan ni kivas som alla syskon kan, men ändå banden mellan er syskon är så starkt.
Till dig min käre son
Jag är imponerad över allt du klarar av, skolan och musiken, konfirmationsledare, LUO, du är kreativ och får så otroligt mycket gjort. Jag önskar bara att jag hann att se dig mer, men samtidigt är du inte liten längre, du är på väg på egna ben, gör dina egna misstag och får upplevelser du kan berätta för oss.
Vill att du ska veta att vi finns här bakom dig, stödjer dig när du behöver det, lyssnar när du behöver prata, argumenterar med dig när du får alltför galna idéer. Men Kim du gör mig stolt varje dag!