Många gånger har jag sett när livet vänder, när det spinner till och tar en annan riktning än den man väntat sig, första gången det hände var jag åtta år och skulle snart fylla nio. sedan dess har jag sett det några gånger till, både i min yrkesroll och som anhörig. Denna gången har mina starka, fina och aktningsvärt åldrade svärföräldrar råkat ut för en sådan vändning, vändningen som består i när ett par som levt hela sina vuxna liv tillsammans inte har orken att ta hand om vandra längre, men vi ser också så väl det fallit ur hittills. Svärfar får den trygghet och omsorg som han behöver och svärmor den lugn och ro hon behöver och båda två känns trygga med det och i det vilar ro för oss anhöriga, framförallt för min man och hans syster som haft några tuffa år nu.
Att stilla stå vid sidan om och stötta, hjälpa till och vända på rätt stenar är viktigt när inte orken finns hos alla. Att se det lilla i det stora och att våga säga stopp har denna sensommar och början på hösten handlat om för oss och äntligen börjar vi landa i detta nya och ovana.
På väg genom Skåne en solig septemberlördag fanns tid för reflektion, på slingriga småvägar kan man nå insikt och se det omöjliga bli möjligt. Att våga hålla fast om tankar och drömmar om nuet och om framtiden.
Stillheten i en skog, vid en sjö med bara himmel som speglar sig visar det oändliga på livets vindlande väg, och vi tar ett steg i taget, tillsammans på vår väg här och nu.
