Innan vi går in på vardag och ytligheter så kan jag inte låta bli att reflektera över det ofattbara i USA. Ett land där rätten att värna om sig själv och de sina är stark, att vapenlagar är oerhört generösa och gör att i princip vem som helst kan ha vapen hemma. En sådan här hemsk händelse skulle kunna hända var som helst i världen, till och med i lilla trygga Sverige. Det jag nu funderar på samtidigt som jag känner så oerhört för de familjer som förlorat det käraste de har är hur det kan förebyggas? Hur kan vi i samhället tänka annorlunda? Går det att tänka annorlunda? Klart att det gör, för som föräldrar har vi ett ansvar att ge våra barn de normer och värderingar som finns i samhället och så vitt jag vet finns det inte någon förälder i denna värld som vill uppfostra sitt barn till en massmördare av den kaliber vi nu fått se vidden av. Arv och miljö spelar förmodligen roll men vad är det som väger över, arvet eller den miljön vi fostrar våra barn i? Jag är övertygad om att miljön påverkar mer än vad genetiken gör. Jag hoppas verkligen att begreppet arvssynden är avskaffat i ett ärende som detta för barn bär aldrig skulden för hur de uppfostras, det är vi föräldrar som ger våra barn psykologiska verktyg att hantera konflikter och oväntade situationer.
Nu är det lätt för mig att sitta och resonera kring detta som sitter i mitt trygga julpyntade hem på andra sidan Atlanten långt borta från den verklighet som utspelar sig i Connecticut. Men det gör mig sorgsen att sånt här får hända utan att det funnits signaler innan som man missat eller inte hunnit med att uppfatta, eller gud förbjude ignorerat. Någonstans har något gått fruktansvärt fel, sedan spelar det ingen roll eftersom det nu är gjort och aldrig kan göras ogjort. Jag hoppas innerligt att det dras lärdom av det här, för tidigare skolskjutningar har ju tydligen inte lärt de styrande något än så länge och något måste ju göras av de som kan påverka och göra något åt det.
----------------------------------------------
Nu till vår vardag här hemma, vi är lyckligt lottade:
Tänk i går hade det gått nitton år sedan jag såg in i de vackraste bruna ögon, små händer som höll så hårt i mina, min lille stjärngosse (han var beräknad den 13 december). Ögonen har tindrat genom åren, han har utvecklats till en härlig ung man men jag kan fortfarande se pojken med skrubbade knän, busungen som fick foten gipsad trots att det bara var en spricka i den eftersom han var en busig sexåring.
Tryggheten här hemma har låtit honom växa fri, låtit honom få göra saker, åka på äventyr på andra sidan jordklotet. Musiken som alltid spelat stor roll i hans liv upptar nu hans tillvaro och vi finns här bakom, en trygghet att komma till när det behövs. Kärleken till ett barn är bland det största som finns!
I går firade vi honom när han kom hem, vi började med bio, Hobbit eftersom han tycker mycket om Sagan om ringen och lillberor var mycket nyfiken så passade det, dottern var dock inte imponerad och den hade ett segt parti och nu ska jag erkänna något, jag brukar aldrig somna på bio men jag slumrade till (hade två tuffa arbetspass bakom mig), det var ett parti i filmen som var lite långsamt och då föll ögonlocken igen på mig, pinsamt, lite. Men filmen var bra, tyckte hela familjen i varje fall, även om det finns otäcka partier.
Kan dock avslöja att när magistern vi hade i femte klass läste Bilbo för oss så bestämde jag mig för att aldrig läsa Tolkien, något jag gjorde först som vuxen och Sagan om härskarringen är den enda filmtrilogi som är bättre än böckerna de baserats på!
Efteråt åt vi middag ute hela familjen, det händer inte ofta men nu gjorde vi det och vi hade en mysig kväll tillsammans innan han fortsatte lördagsnatten med sina kompisar och vi åkte hem.
Väl hemma så blev det en mugg julte, ett avsnitt Downton Abbey och många timmars god sömn!
I dag söndag är jag ledig, pepparkakshusbakning står på schemat, precis som körsång för dottern med tillhörande avslutning, lakritskyckling och massor av tredje adventsmys!
Njut av söndagen, var rädda om varandra och ta vara på dagen!
♥
